hur mycket är er sanning värd?

Jag läser det omskrivna debattinlägget ur Dagen, "Bibeln tydlig om homosexualitet", om och om igen, och jag vill kräkas. Ett gäng pingstpastorer med skygglappar väljer att peka ut en synd som värre än de andra - något som inte ens är i närheten av att vara en synd. Synder är det som skiljer oss från Gud, och hur man kan likställa det med att älska går bortom mitt förstånd. Att döma däremot, att skada och kränka människor och dessutom försöka göra det i Guds namn - det är något jag hade velat be om förlåtelse för.

Jag har under dagen och kvällen pratat med individer som valt att gå ur pingstkyrkan, idag på grund av det som skrivs av dess ledare, eller tidigare på samma grunder. Det gör ont i själen, och jag pendlar mellan raseri och tårögd uppgivenhet över hur människor som säger sig tjäna den Gud jag älskar så mycket kan behandla andra människor så illa. Är ni blinda för överrepresentationen av LHBTQ-personer i självmordsstatistiken och på våra psykiatriska kliniker? Jag lever tillsammans med och älskar de här människorna; jag är en av dem. Jag kan gå i god för att det är inte synd som driver oss till hopplöshet och självskadebeteenden. Det är människor som dömer, så som ni.

Jag förstår att det är er sanning, att ni slåss för det ni tror på - precis som jag. Ni rör er i ett stort medie, och uttrycker det ni tror är rätt. Rätt eller inte, vi måste vara beredda att stå för konsekvenserna av det vi uttrycker och ta ansvar för allt vi publicerar. Jag står upp för konsekvenserna den här texten medför. Är er subjektiva sanning värd att riskera livet på andra?

sociala medier och triggers

"Den 10 mars besökte jag Västerhöjdsgymnasiet i Skövde för att föreläsa för deras vård- och omsorgsprogram. Tre föreläsningar hanns med under dagen med ca 25-30 elever i varje grupp. Småbråkig teknik och en lång dag till trots blev dagen bra och uppskattad, både av lärare och elever. Som att det inte vore nog med de fantastiska ungdomarna vid föreläsningstillfällena passade jag också på att träffa elever som valt att arbeta med psykisk ohälsa i sina studier, där jag fick ta del av och tycka och tänka kring en dokumentär under produktion, och tillsammans med deras lärare fick jag också möjlighet att prata om hur psykisk ohälsa framställs i media och i skolan, och hur det borde göras. Många knutna kontakter och bytta telefonnummer senare kunde jag åka hem, sprudlande glad över att veta att våra framtida vårdarbetare (och dokumantärfilmare..!) verkligen bryr sig om och vill engagera sig i psykisk ohälsa."

Så, en vecka senare är jag mer pepp än någonsin på att göra något viktigt för den här världen. Gårkvällen spenderades med en handläggare från Bilda där vi pratade om hur vi kan förändra världen tillsammans, och idag varvar jag mitt hemtentaskrivande med att fördjupa med i Föreningen Storasyster. Det finaste av alltihop är att det finns så många andra som slåss med näbbar och klor för de här fantastiskt viktiga sakerna. Häromdagen publicerade Mandometerkliniken en länk på sin facebooksida, där en tidigare patient skriver om hälsohetsen - viralorexia som hon väljer att kalla den. Har du inte redan läst inlägget så följ länken här innan du scrollar vidare. Det är lätt värt läsningen.

"Det är en besatthet. Behovet av att visa andra hur hälsosam du är. Besattheten av att få det bekräftat av omgivningen. En besatthet som faktiskt är en ätstörning."

Citatet ovan är i mina ögon kärnan i texten. Jag ser inget fel i att välja att ta vara på sin hälsa, jag läser till hälsocoach - obviously tycker jag att man ska välja hälsa - men mitt sociala medierflöde kan vissa perioder liknas vid en pro ana-sida. Ni vet, de där hemsidorna jag hängde på som yngre, där man hetsar och peppar varandra till ätstörningar. Något som man gömde och skämdes över (överallt utom på de där hemsidorna) är plötsligt något så socialt accepterat att det tar över mitt facebookflöde. Förra veckan publicerades det en artikel i ExpressenKP på samma ämne, och allihop är rörande överens - sociala medier översvallas av triggers.

Jag har sagt det en miljon gånger förut, och jag säger det igen. Vi har alltid hundra procent ansvar för vad vi säger, skriver och publicerar. Kan jag inte ta ansvar för konsekvenserna av det jag säger, då ska jag hålla det för mig själv (eller möjligtvis diskutera det vid köksbordet hemma, men ni fattar grejen - inte kasta ut det på the world wide web för alla att beskåda). Att berätta vad en väger, vilken strikt kosthållning en har eller hur fantastiskt proteinpulver är (vilket för övrigt är så himla äckligt. jag behövde blanda ut mitt med så stört mycket socker att alla eventuella positiva effekter utan tvekan kompenserades bort) är inte konstruktivt varken för en själv eller någon annan. Att berätta vad jag mår bra av, blir glad av eller längtar efter att göra däremot, det är något helt annat. Och visst, det kanske är tre timmar på gymmet en längtar efter (I know that I do, det spritter i benen efter att min träningstid har legat på minus det sista) men berätta det då ansvarsfullt. Shamea inte den som inte orkar jogga lika långt som du (typ jag). Titta inte snett på den som älskar cheeseburgare (typ mig). Att vara hälsosam är något så mycket bredare och mer komplext än att äta och träna på "rätt" sätt. Att vara hälsosam är att vara sitt bästa och mest harmoniska jag, både fysiskt och psykiskt. Och allvarligt talat så tror jag att om man är hälsosam på det viset, då har man inget behov av att visa upp det. Kanske man vill posta en bild på sin senaste rekordtid som man är stört stolt över, eller dela med sig av sitt supernyttiga och goda recept, men det är något annat. Att dela med sig av sin glädje är inte det samma som att lägga upp bilder på varje hantel som lyfts eller varje salladsblad en knaprar på. Om vi börjar ta ansvar för det vi säger kommer mitt sociala medieflöde, och förmodligen ditt också, att förändras radikalt - och hjälpes vad jag längtar.

Indiens dotter

Jag vill verkligen göra en triggervarning här; ämnet vi pratar är våldtäkt, sexuellt våld och våld mot kvinnor.

Eftertexterna till dokumentären Indiens dotter som visades i Dokument utifrån i SVT sent igår kväll har precis slutat rulla i min datorskärm. Jag har inga ord längre, bara en klump i halsen och ont i magen.

"23-åriga Jyoti Singh våldtogs av sex män i flera timmar. Hennes skador var så allvarliga att hon dog 13 dagar senare. Fallet har väckt protester över hela världen och männen är dömda till döden. Reportern Leslee Udwin intervjuar anhöriga och gärningsmän för att första hur det kunde gå så illa och varför Indien inte kan stoppa epidemin av våld mot kvinnor." [Saxat från SVTplay]

Bilder och fraser från dokumentären går runt, runt, runt i min skalle. Ilskan, sorgen och uppgivenheten som väcktes har gjort mig helt matt. Om du ska se dessa 56 minuter (ja, jag sa "om" - tänk igenom det noga först.) så bered dig på smärta och känslor av maktlöshet, men också ett ärligt och rakt porträtt av hur våld mot kvinnor skapas och vidmakthålls. Bered dig på att se en andra sida av förövare, att se en nyanserad bild av hur samhällets strukturer skapar våld, snarare än den "enkla" tanken att alla våldtäktsmän är monster utan känslor och medvetande. Om du känner dig redo att se Indiens Dotter finns den här.

& jag hoppas på din hjälp

Verksamheten i Svenska kyrkan går på sommarlov ungefär vid den här tiden på året, vilket ger mig tid till alla de där sakerna som har en tendens att bli liggande. Saker som att designa affischer och annat tryckmaterial som inte blivit klart, produktfotografering och hemsidebygge, plugg och pyssel. Mest plugg dock, uppenbarligen är psykisk ohälsa inget man kastar sig igenom på en kvart.

De sista veckorna har jag tagit in vansinnigt mycket information om ätstörningar, självskadebeteenden och ungdomars psykiska ohälsa. Vad som känns helt magiskt är att även om jag känner igen mig, eller stundtals kan säga "nej, sådär är det inte alls!" så identifierar jag mig inte med det där onda jag studerar. Ett av kraven för att jag skulle få börja som lokalrepresentant för SHEDO var att jag själv måste vara fri från min ätstörning och självskadebeteenden, och jag var så rädd att jag genom att säga ja till det skulle trigga igång monstren som bor i mig att skölja över mig en ny våg jag inte kunde stoppa, som de så många gånger gjort förut när jag bestämt mig för att vinna. Visst är de där, och visst bråkar de och klöser, men jag drunknar inte - allvarligt talat så doppar jag inte ens håret. Det skrämmer mig att vara så trygg och stabil, men samtidigt är det en så fantastisk känsla att jag aldrig vill att den ska ta slut. Snälla gode Gud, gör så att det inte tar slut.

Jag vet om att flera av er som läser mina texter har problem som liknar mina egna, på ett eller annat sätt. Det skulle betyda oerhört mycket för mig om du som har de här problemen, oavsett var i din sjukdom och/eller situation du är just nu, ville skriva några rader till mig. Hur ser dina erfarenheter av vården ut, har du i den traditionella vården eller vårdats på andra sätt, olika terapiformer och medicinering - vad tycker du om det, men framför allt: vad känner du inför dig själv och hur vill du bli bemött? Vad vill du att din omgivning ska bli bättre på att förstå? Hur uttrycker du dig kring dina problem, och hur vill du att andra ska uttrycka sig?

Mitt mål är att jobba med de här frågorna. Kanske som behandlare, kanske som terapeut, kanske som ungdomsdiakon eller kanske som något helt annat. På vilket sätt jag än jobbar med det, så vill jag göra det på bästa sätt, och även om litteratur, dokumentärer och studier tar mig långt så är det personliga upplevelser och berättelser som är den viktigaste skolan. Det du skriver till mig kommer naturligtvis aldrig läsas av någon annan, men den enda läsaren kommer bli oändligt tacksam.

Man kan till exempel mejla mig på amelie.roolf@live.se. Tänk på att kommentarerna nedan är synliga för alla läsare!   

farväl, Spegelflicka

Alldeles nyligen har det blivit klart att jag är en av SHEDOs lokalrepresentanter, i väst närmare bestämt. Det kan vara det roligaste och bästa som hänt mig på alldeles för länge, jag är så peppad att jag tror jag ska spricka. En möjlighet att förvandla mitt trasiga till något som kan bli till glädje och stöd för någon annan, det är allt jag kunde önska mig - en chans att hjälpa någon att leva ett annat liv än det jag själv har gjort.

Häromdagen påbörjade jag projekt fylla-ut-faktaluckor, så nu ligger det litteratur, rapporter och livsberättelser högt och lågt i vår lya. Visst är det lite jobbigt att läsa vissa av de där texterna, men något helt magiskt har hänt mig, som fram fram tills alldeles nu inte vågat erkänna ens för mig själv - men här kommer det.

Idag är sjätte dagen i rad som jag inte hör några röster i mitt huvud. Ingen som skriker att jag är värdelös och äcklig. Jag inte bara stänger ute henne, hon är inte där. I lördags gick en hel dag utan att jag kände mig värdelös en enda gång - fram tills dess har jag inte upplevt det en enda gång som jag varit gammal nog att minnas, och nu har det under den senaste veckan hänt flera gånger.

Jag vet inte vad du tror på. Jag tror på Gud, mirakel och förbön, men det spelar egentligen ingen roll om jag väljer att kalla det för Guds helande, min egen styrka eller oförklarlig händelse, oavsett namn har det hänt - och jag kan knappt tro det själv. Visst kan jag fortfarande fantisera om zebraarmar, men det stannar som en tanke - det blir aldrig en längtan. Visst kan jag tänka tanken att hoppa över en måltid bara för att se om jag klarar att kontrollera mig, men när det väl kommer till krita äter jag som vem som helst och tänker inte nämnvärt på det. Det finns ingen som skriker i mitt huvud. Så här tyst har jag aldrig förstått att världen kan te sig.

Jag har utgått från att jag alltid skulle behöva leva med henne, monstret i mitt huvud, att jag alltid skulle behöva slåss mot henne. Kanske kommer hon tillbaka och utmanar mig, hälsar på någon gång ibland - men nu vet jag att det kan vara helt tyst - och jag har fått mersmak.

att börja komma på fötter igen

Föreningen SHEDO har varit en viktig del i mitt liv sedan jag gick i gymnasiet. I deras blogg kunde jag läsa om berättelser som min, men med lyckliga slut - jag kunde se att det fanns andra som mig, inte bara i statistiken utan med ansikten, namn och berättelser.

"Den ideella föreningen SHEDO är en religiöst och partipolitiskt obunden förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteenden, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt att arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper. Förenklat kan man säga att föreningens verksamhet har tre grenar; stöd, kunskap och opinionsbildande arbete." (http://shedo.se/omshedo/om-foreningen/)

Jag kan inte beskriva hur glad jag är över att jag har blivit lokalrepresentant för samma förening som bar mig genom allt det vidriga. Visst fanns det andra delar som var nödvändiga för att jag skulle vända på mitt liv, men alla de där delarna är ett pussel som inte hade blivit helt utan varandra.

"SHEDOs stödverksamhet drivs ur ett salutogent perspektiv, vilket innebär att vi fokuserar på framsteg före bakslag, lösningar framför problem och på hälsa framför sjukdom. Utan att förneka problematiken fokuserar vi på de känslor och tankar som finns bakom beteendet samt hur detta kan förändras. Inriktningen har sin grund i att SHEDOs stödverksamhet i första hand drivs på ett medmänskligt snarare än professionellt okan, men också i vår fasta tro att alla människor har inre resurser, styrkor och friskfaktorer som inte får glömmas bort." (http://shedo.se/omshedo/om-foreningen/)

Jag har länge bett Gud om ett sätt att vända allt mitt onda till något gott, att vrida mitt mörker till ljus för någon annan - och äntligen börjar jag tydligt se svaren. Jag trodde det var genom pastorstjänsten, men jag hade fel - i alla fall för nu, istället låter Jesus mig konkret jobba med de frågor jag brinner för allra mest. Jag hoppas och tror att utöver att vara en aktiv del av SHEDO kommer jag att börja läsa till hälsocoach till hösten, och jag har svårt att komma på hur jag skulle spendera min tid bättre.

Jag har varit trasig länge, förmodligen kommer jag alltid att känna mig lite trasig - men jag har fått chansen att hjälpa andra att bli lite mindre trasiga, och det är det bästa som kunde hända mig.

när man ser målsnöret

Vänner, jag vet inte vart jag ska börja. Det händer mycket i den här tjejens liv just nu, och jag längtar efter att dela det med er. Det viktigaste av allt, och den verkliga orsaken till att allt annat börjat hända är att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv igen - och hur befriande är det? Ungefär tusen.

Jag är kreativ igen. Jag vill saker. Jag är inte rädd för att jobba - jag snarare längtar efter att göra det. Jag räknar ner dagarna tills det är dags att börja högskolan, och jag känner mig för första gången på alldeles för länge fylld av energi.

Det är helt magiskt. Jag har gjort slut med min arbetsträning, och det är bara en tidsfråga innan jag står stabilt på mina egna ben igen - med allt vad det innebär. Det har varit körigt länge, och jag är medveten om att när du nu läser det här finns det stora luckor i berättelsen, helt enkelt för att det har varit alldeles för mycket alldeles för länge som har bråkat med mig, men det enda viktiga är egentligen att jag kommer att vinna. Det är en liten bit kvar, men jag ser målsnöret nu. I'm back in business.

en hektisk helg senare

Richard är i Östersund på vinterövning sedan någon vecka tillbaka, och vara ensamma hemma är inte vad övriga medlemmar i den här familjen älskar mest. För att hålla gnistan uppe de knappt två veckorna han är borta så har jag och Jael roat oss med allt möjligt, hälsa på Trollhätte-familjen, träffat mina konfirmander, jobbat med den stundande ungdomskonferensen och spelat TV-spel. MASSOR av TV-spel. Eller dator, om man nu föredrar att kalla dem det när det är där de spelas.

Helgen var meningen att den skulle bli mysig, en kär vän skulle hälsa på ett par dagar, vi skulle gå runt i pjamas och äta onyttig mat. Icke. Mitt barn, som också kallas klätterapan, bestämde sig för att tippa en vagn och slå pannan i en dörrkarm. Så, istället för att mysa har vi spenderat helgen på akuten i Skövde och med att väcka upp ungen varannan timme för att se att hon inte blivit medvetslös. De första timmarna kunde hon inte gå, och äta vill hon fortfarande inte riktigt göra. Röntgen på skallbenet, tusen reflex-tester och en väldans massa charmade läkare senare fick vi sova hemma. Eller ja, hemma hos familjen Carlson. Det har nu gått tillräckligt lång tid för att vi ska vara ganska säkra på att det inte blev någon blödning bakom skallbenet, och hon beter sig mer eller mindre som vanligt igen.

Så, varför väljer jag att berätta detta för er? Jo, den här helgen har fått mig att tänka. Jag vet att mina mediciner gör mig lugnare känslomässigt, och jag har en diagnos där känslolivet ömsom stormar som det värsta hav, för att sedan vara iskallt och fruset. Jag var aldrig särskilt rädd. Fast att jag förstod att det var värre än jag först trodde, när de började prata om sprickor i skallen och blödningar till höger och vänster, så var jag aldrig särskilt rädd. Jag är i vanliga fall rädd för allting. Nu var jag lugn och trygg, och skrattade och busade med Jael. Håller jag på att bli känslokall gentemot mitt eget barn?

Psykvården, ge mig en samtalskontakt. Mina hjärnspöken gör mig galen.

mina etiketter

Jag har aldrig tyckt om att presentera mig, aldrig tyckt om att stå upp för att jag är jag och varken mer eller mindre. Det har alltid varit svårt för mig att hålla isär vad som är etiketter och vad som verkligen är jag, och då är det lättast att hålla sig till de tydliga etiketterna. Yrkesroll. Föräldraroll. Relationsstatus. Allt det där kan jag lätt och ledig presentera, men mig själv - det är något helt annat.

De sista veckorna har stor del av mitt fokus gått åt till att skriva min ansökan för att bli pastorskandidat. Det personliga brevet som hör till ansökan är bland det svåraste jag skrivit någon gång. Det här är ett brev som ska skickas till en grupp människor som ska avgöra om jag är lämplig att jobba som pastor, det är något mer än ett personligt brev för en platsannons. Både för min egen, och för deras skull var jag tvungen att vara så brutalt ärlig jag bara kunde, och stundtals får jag fortfarande ont i magen när jag tänker på hur jag valde att formulera mitt brev.

Processen, som det visade sig vara att skriva det där brevet, har tvingat mig att tänka på alla de där sakerna jag helst skjuter ifrån mig. Vem jag är, vad jag är och vad som är meningen med mig. Vad som är etiketter och vad som faktiskt är min identitet.

Jag har aldrig upplevt mig ha någon riktigt identitet. Jag antar att det är därför det är så svårt att tänka på det, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Så länge jag kan minnas har anorexiamonstret varit min identitet, min gudinna och min drottning. Allt hon befallt har jag gjort, utan att ens tveka. Utan henne, vad blir kvar då? Jag läker, och har kommit långt, men jag vet fortfarande inte vem jag är utan anorexiamonstret. Plötsligt måste jag bli Någon, och det har jag aldrig varit förut.

Jag har diagnosen Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, eller Borderline Disorder som det ofta kallas. Hur gör man för att ens diagnos inte ska bli lika med identitet? Jag är fru och småbarnsmamma, men någonstans finns jag inte bara till för min dotter och min man, det är meningen att jag ska finnas till för mig själv också. Hur finns man till för dig själv?

om att vara rädd för andra tvåbeningar

Vi ska gå till Öppna Förskolan idag. Vi ska gå. Det ska gå. Jag känner ju fröknarna, och Jael vet precis vart hennes favoritleksaker ligger. Vi ska gå. Det måste gå. Jag måste vara modig. Väskan är packad. Det är bara att ta på sig ytterkläderna och gå. Djupa andetag och gå ut. Vi ska gå till Öppna Förskolan idag. Vi ska gå. Det ska gå.

the pepp-files #6

Ny bra-bok. Mando nästa vecka. Ser över träningen. Tar tag i kosten. Peppar med musik från starka, vackra kvinnor. Räknar de små framstegen. Fokuserar. Övar. Övar. Övar. Stänger ute alla som drar ner. Ber, pratar, skriker och gråter vid Jesu fötter. Tackar Gud för vänner som lyfter. Lär mig le åt livet som min unge. Bryter mig loss från fördomarna. Tar död på idealen. Väljer glädje. Väljer lycka. Väljer friskhet.

Det är dags för förändring.

endorfiner och kesokaka

Sitter tillsammans med Jael på hennes filt på golvet, lyssnar på morgonens avsnitt av Morgonpasset i P3 (poddcasts in my heart!) och dricker kaffe, medan fröken övar sig på att krypa, rulla runt, sitta och annat konstigt. Hon är som en hund den där ungen, med tungan utanför, dreggel i mungipan och övandes massa nya trix. Och jag som lovat mig själv att aldrig skaffa hund.

Kombinationen av dunderregn och brist på vattentät regnjacka hindrar mig från dagens långPW idag igen, så istället har det bakats kesokaka, tvättat, plockat en smula vinbär (mellan dunderskurarna), fikat med far och farbror och tvättat rent tvättmaskinen. En inte så rolig sak är att jag insett att de dagar jag tränar bara en smula eller inte alls och äter lite väl onyttigt blir lika med de dagar när ångesten blir starkare, och jag blir både argare och mer lättirriterad. Jag vet inte om det hänger ihop med allt det dumma i huvudet, eller om det faktiskt är så att endorfinerna gör mig så mycket stabilare. Jag hoppas ju naturligtvis på det senare, men jag vet inte än. Jag jobbar på det. Hur som helst har det gjort att jag har kört två styrkepass, fm blev mage/rygg och em blev ben och armar. Maten har blivit gröt med physalis, proviva och kaffe till frukost, en halv kebabtallrik och vatten till lunch (nej, den är jag inte särskilt nöjd med) och kesokaka med turkisk yoghurt och mer kaffe till tre-mellis. Inte något vidare i matväg, men det kunde varit avsevärt mycket värre. Jag övar och övar, en dag ska jag bli bra.

Kanske ett litet recept på kesokakan hade passat bra här, den var faktiskt långt över förväntan! Smakade lite som ostkaka fast fasligt mycket nyttigare.

3 ägg

2 msk honung

250 g keso

3 msk hackad mandel

kanel efter behag

Vispa ihop ägg och honung, och sedan öser vi i resten i bunken. Vispa till en jämn smet och häll ner i en ugnsfast form modell mindre. In i ugnen 200°C i en sådär 20-25 minuter. Servera med någon fet yoghurt (ev. med vaniljsocker i...) och gärna med lite nyplockade bär. Hipp hurra vad gott!

En lycklig sak är att jag idag fått på mig vigsel- och förlovningsring igen! Väldigt tight, men även om det är en bit kvar så funkar det. Heja mig!

somliga ser på OS, andra provar själva.

P3 snurrar i högtalarna, fröken ligger och pratar med den rosa elefanten i babygymet och min frukost bestående av gårdagens sallad från salladsbaren på Hemköp är sedan en stund uppäten. Jag börjar nog komma tillbaka lite på banan, bortsett från att jag precis åt lunch till frukost typ vid elva. Veckan har hittills innehållit tre styrkepass, tre powerwalks (okej, det låter astöntigt, men det är bästa ordet jag kan beskriva det med) med minst 5 kilo extravikt, och ett pass på löpbandet, och då har vi fortfarande helgen kvar. För övrigt var nog löpet det värsta jag gjort i mitt liv. Det är konstigt att jag säger det varenda gång jag sprungit, och det är sannerligen tur att Richard inte lyssnar på mig när jag klagar över illamående och skakiga ben och aldrig vill röra mig igen. Ändå vaknar jag dagen efter och ger mig på morgonens styrkepass. Somliga ser på OS, andra tar staplande steg närmare att kunna ta sig dit själv. (Nej, jag har ingen plan på att försöka bli elitidrottare, men du fattar vad jag menar.)

På ett sätt undrar jag om det är så smart att ge sig på det här just nu, när ångesten och krånglet i huvudet är starkare än på länge, den potentiella kattallergien gör mig helt mosig (återkommer till det), och jag är helt slut efter att bara vara med fröken en hel dag, men samtidigt finns det inte på kartan att ge upp. Om jag slutar nu, då behöver jag genomlida den första, äckligt jobbiga månaden en gång till. Då tvingas jag känna blodsmaken i munnen efter styrkepassen igen, och känna hur benen viker sig efter att ha sprungit eller pressat sig upp för berget i backträningen. Då tvingas jag än en gång brottas med balansen mellan att träna för att bli friskare och klarare och att träna för att bli smal och vältränad. Till och med de dåliga dagarna är det ändå det minst destruktiva jag gjort på tolv år, och då vågar jag inte släppa taget. Nej, slut på det negativa! Träning är något positivt och bra, heja mig!


Har gett mig på att försöka strukturera upp det hela (adhd-unge, I know...) och det gör mig så fasligt glad att det finns diverse bra appar och andra finurliga hjälpmedel! Till att börja med, min räddare i nöden är min träningskalender. Hjälpes, människan som kom på den är ett geni. Almanacka, veckouppslag med träningskoll, träningstips och allt annat möjligt smart. Fantastiskt! Sen har vi ett gäng smarta (gratis)appar som förvisso används varierande mängd, men ändock används. Adidas MiCoach kändes vid första anblicken alldeles för seriös, bestående av både hemsida och app (både till android och iPhone), men fy katten vad bra det är! Håller fortfarande på att lära mig den, och framför allt barnvagnsanpassa den, men så grymt bra, med instruktioner, koll på puls/hastighet/distans och annat skoj, och möjlighet att både schemalägga eller spontana pass som går att variera i oändlighet. Sedan har vi min gode vän stegräknaren, Accupedo har jag valt att använda - inte så mycket mer än en vanlig stegräknare, men ack så bra. Ställ in din längd och vikt för att räkna ut kaloriförbränning, din steglängd för att se hur långt du gått under dagen och hur många steg du ska ha som mål att gå varje dag. 10 000 kändes inte så långt när jag började, men kikade precis i dag-för-dag-listan och såg att det inte är riktigt lika lätt som jag tänkte från början... Stort minus är att det drar ganska mycket batteri, men misstänker att det blir bättre när jag om några veckor får hem min nya telefon som inte har halverat sin batteritid... Och så, till sist, yoga-appen. Den fungerar tyvärr inte i andriod, men den finns i iTunes app-store för Mac-datorer också, så där fungerar den bra! 250 olika poser, färdiga program och möjlighet att lägga ihop dina egna serier. Bra beskrivningar och bilder för att inte göra fel, även om jag nog tänker att man kanske ska vara väldigt försiktig om man aldrig har provat förut. Men, för mig som spenderat i alla fall några timmar på diverse yogaklasser funkar den hur bra som helst!

Utöver de här hjälpmedlen är min tanke att jag ska försöka få till någon form av mål, ett lopp jag ska klara eller så. Vi har tankar på att försöka få till en cykelsemester, och det är ju en bra grej, men skulle vilja ha någonting som är mer svart på vitt, om jag klarat mitt mål eller inte. Har funderat på Kraftprovet, men tänker att jag inte riktigt tycker om att de outar startlistan så himla hårt, även om de gör det på de flesta ställen känns det inte så bra i sin egen hemstad. Några andra tips? Har funderat på Slussprovet också, men vet inte riktigt hur långt det är, någon som har koll?

That's all for now dudes, it's time to get back on that horseback!

när det gör ont i själen, då kan man pyssla.

Förstår inte varför jag är så himla lack hela tiden. Jag har en fantastiskt man, och om möjligt en än mer fantastisk dotter att leva tillsammans med. Vi har ett hem där vi trivs, helt okej med pengar och tar vara på varje sekund Gud ger oss, på ett eller annat sätt. Ändå blir jag så ledsen och arg hela tiden. Läkarna tror inte på mig, och än en gång tycks jag falla mellan stolarna bara för att jag är rädd, för att hela min talförmåga, mitt kroppsspråk och varenda millimeter av min själ låser sig till tystnad så fort jag träffar någon jag inte känner, någon jag inte litar på. Jag försöker sköta mig, äta lagom i mängd till träningen, inte göra saker bara för att trösta mig och döva ångesten, men det är så svårt. Jag övar och övar, ändå kommer jag på mig själv med att gå alldeles för många timmar utan en smula mat, kommer på mig själv med att få dåligt samvete för att jag tar en vilodag och än mer för vilohelgen. Jag tröstar mig med pyssel och stundtals shopping, som i sig inte är något vidare skadligt, men när det är för att slippa känna, då kunde det lika gärna varit vilken drog som helst. Men jag övar. Jag ska komma frisk och stark ut på andra sidan, framför allt tänker jag vara stolt över mig själv. Jag tänker lära mig vara nöjd med det som är jag.

En fin sak är när man möts av pepp från en av sina finaste vänner, när hon egentligen inte ens hade menat att skicka det. Då blir det lite lättare att ta på sig träningkläderna igen, och göra något bra istället för destruktivt. Då kan man titta på sina senaste pyssel och tänka, att det är fantastiskt att ett hysteriskt adhd-utspel kan resultera i så många fina kläder till sin älskade dotter. Då kan man tänka att det är faktiskt inte bara för min egen skull jag måste fixa detta, det är för min familj, för oss alla tre, för annars kommer vi aldrig orka, och något annan anledning av den - det kommer jag aldrig behöva.

the pepp-files #4 - Reasons to be fit

Flera gånger de sista veckorna har man frågat mig om jag inte pressar för hårt, om jag inte borde ta det lugnt, och är det verkligen Amelie som vill detta, och inte det sjuka? Sanningen att säga så är det nog lite vi båda två, men det är bara Amelie som jag bli vältränad, inte det sjuka, inte Spegelflickan. För jag hatar henne, men jag älskar att träna. Jag vill inte bli smal, inte egentligen. Jag vill vara glad. Jag vill att min unge ska ha någon att se upp till, inte ett söndersvultet vrak. Jag vill kunna köpa kläder i en storlek större än 32 utan att gråta, utan att känna att jag är äcklig. Jag vill vara stark och orka saker, kunna leka med fröken utan att bli helt slut efter fem minuter, kunna gå en långpromenad i skogen med min man utan att känna att benen brinner som eld. Jag vill kunna se framgångarna, och glädjas över dem, inte ha ångest över det som inte är perfekt - för det blir aldrig perfekt. Jag vill tycka om min kropp, och förstå vilken fantastisk skapelse den är, och kunna stå upp för det utan att skämmas och känna att jag ljuger. Jag idag kanske Spegelflickan har mycket att säga till om, hon peppar fortfarande alldeles för mycket, men jag kan inte ge upp bara för att något sjukt i mitt huvud tycker det. Jag måste bara öva mig på att vinna.

det är inte shopping, det är terapi..!

Fröken har lagt sig för kvällen, Richard sitter med sitt rollspelsgäng i vardagsrummet och jag gör allt för att hålla mig vaken en liten stund till. Idag var en bra dag för att hälsa på i Alingetexas, kramas och fika med sin fina vän Agnes och gå i affärer där man kan göra åt presentkort och sånt. Så, införskaffat blev en postlåda till hallen, en fin toalett-skylt, en röd och tjusig spargris, sängkläder och handduk till fröken, en yogabok och nya vristvikter på 2,5 kg*2 till frun i huset. Dessutom hittades utförsäljningshyllan på Maxi och den likvärdiga på Coop, och där blev det en hög med dunderbilliga pysselgrejer, och en (ful, men användbar) kaffetermos. Som att inte detta vore nog kom jag hem och såg att jag fått fina erbjudanden från Lagerhaus, vilket resulterade i en fasligt billig C3 muffinmaker, naturligtvis en rosa sådan.

Det är så svårt att veta om jag verkligen vill shoppa som jag gjort idag, eller om det bara är en illa vald ångesthantering. Idag tror jag att det var för att jag verkligen ville, och inte bara för att jag inte kan hantera det ledsna, men det är så svårt att känna skillnad. Man kan tycka att jag nu, efter så lång tid i diverse behandlingar, borde känna mig själv så väl, men nej, det har jag fortfarande inte lärt mig. Ibland, men inte alltid. Men jag övar och övar, och jag tänker att jag kan inte sluta vara tjejig bara för att det är svårt att hitta balansen. Jag menar - jag tycker om shopping, i humana mängder, sådär någon gång väldigt sällan när man vet att man har råd. Någon jag pratade med tyckte att jag inte behövde oroa mig, att det inte spelar någon roll vilken anledningen till handlandet är, så länge jag bara handlar saker jag behöver och har råd med, men jag håller inte riktigt med. Orsaken spelar så fasligt stor roll, eftersom det kan ta sig uttryck på så himla många olika sätt, och de flesta är faktiskt värre än överdriven shopping. Men, jag övar och övar - Jael ska inte behöva ha en mamma som är sjuk i huvudet.

antingen skapade Gud kvinnan att bära klänning...

...eller så tänder alla modeskapare på när man gråter i provrummet. Det var precis vad gårkvällen bestod av - en gråtande Amelie i provrum efter provrum. Varför? Jo, för att jag hade fått den obscena idén att jag vill kunna gå i byxor, som en normal människa. Tyvärr var inte riktigt jag och modeindustrin överens om det, eftersom allt var antingen för litet och lågt skuret så allt fett på kroppen liksom pressades till att ligga i en och samma klump, eller så var det sytt för någon två, tre gånger så gammal som mig, och nog för att jag vet om att det vanligaste i vårt avlånga land är att bli förälder någonstans mellan trettio och 40, men inte katten tänker jag gå runt och se lika gammal ut som min mamma! Eller ja, inte det att min mamma ser gammal ut, hon är en väldigt fräsch 40-åring, men du fattar grejen.

Jag får hela tiden höra att jag är sjuk, att jag inte ser verkligheten som den ser ut, att jag inte alls är särskilt tjock och att de flesta kvinnor ser ut ungefär som jag och fine, jag köper att allt inte riktigt står rätt till i mitt huvud. Men, det kan inte bara vara jag som är dum i huvudet. När till och med Richard efter en hel hög med provade kläder som alla var gjorda för den där anorektikern jag brukade se ut som, oavsett hur stor storlek man plockade fram, tyckte att det var helt galet att butikerna ens kan sälja någonting, då måste det vara fel på något annat än mitt huvud. Det finns garanterat fler människor än jag som fött barn, och därmed blivit dallrig både här och där, fått höfter man bara trodde fanns på karikatyrteckningar och en mage som aldrig mer kommer sitta där den ska. Inte nog med att man ska lära sig hur det fungerar att ta hand om ett barn, ska man dessutom behöva gå runt naken? 

konsten att hålla monstret i schack

När monstret försöker bita sig ut, då får man ta till varenda knep man kan. Att hitta på olika äventyr, som att grilla ute vid en fin sjö eller sova middag på en gunga i lekparken kan vara bra, till exempel. Eller att träna som en skållad råtta, och samtidigt gå över alla goda anledningar till varför man ska hålla sig igång, och tränga bort alla de dåliga. Just nu är det hantel/rygg/mage-pass på morgonen, och minst fem kilometer om dagen med två extra kilo kring vristerna, och fem kilo på ryggen utöver den vanliga barnvagnsvikten, och tanken är att det ska öka med ett kilo i veckan upp till femton. Man kan anstränga sig för att inte falla för hets-viljan, och äta goda men nyttiga saker för att minimera alla risker. Man kan tänka på annat, som vad som behöver inhandlas på IKEA och hur man tänker om rakade ben. Men, viktigast av alltihop, det är nog att inte vara rädd för att berätta att monstret biter och river och klöser och vill ut. Då är det tur att man är gift med en så fin man som gör allt han bara kan för att fatta och stötta.

ett högre värde på vågen

Idag är en lite bättre och lättare dag, och det tackar vi Gud för. Fast att jag flera gånger under dagen velat såga bort alla veck och valkar med smörkniv eller något annat plågsamt, har jag hållit matschemat och tänkt fina tankar och mantran. Ett högre värde på vågen ger inte mig ett lägre värde som människa, så det så, din dumma krångel-sjuka! Gör några timmar städvik idag också, och passar på att städa det sista hemma när ändå ångan är uppe, och det blir fasligt mycket lättare att stå emot när jag har något vettigt att göra. Ett högre värde på vågen ger inte mig ett lägre värde som människa.

måndag & jag är fru

Det är måndag igen, och jag är en fru. Det är lite som med födelsedagar när man var liten, man väntade och väntade på den där dagen, men insåg ganska snabbt att det inte är någon skillnad mot dagen innan. Kan kanske tyckas som ett antiklimax, men nej, det är helt perfekt. Efter en helt fantastiskt rolig lördag, med goda vänner, fin gudstjänst och 65årskalas på eftermiddagen, har vi spenderat vår första tid som gifta med att äta pizza med min pappa, städa i kyrkan och hemma, pysslat och halvsomnat i soffan framför en film. Så här vår första måndag är Richard iväg och jobbar, och jag spenderar dagen med att tvätta, laga kläder, gosa med fröken och gör matlådor. Det är ju detta jag vill dela, vardagen, allt det där vanliga som varvas med enkla små nöjen, som att äta några egenplockade jordgubbar efter maten eller att ligga och fnissa åt dåliga skämt och prata strunt i sängen innan vi somnar. Det alldeles vanliga, det är det allra bästa och finaste man kan ha tillsammans, tror jag.

När man egentligen bara vill hetsäta,
då får man göra det bästa av situationen.

En inte lika skojig sak är att jag helst vill mörda allt som har med mat och intag av detta. Ena stunden vill eller kan jag inte äta en smula, nästa vill jag hetsa i mig över alla bredder, till och med sånt jag egentligen inte tycker om. I lördags klarade jag inte av att ens smaka på fikat på kyrkkaffet, utan gick bara runt och gjorde annat ända tills vi kom till där ifrån och jag kunde äta mat istället. Inte ens de dagar när jag håller mitt kostschema alldeles nitiskt blir de någe bättre. Även om jag är mätt kan jag tänka att några kakor hade väl inte varit fel, eller kanske en påse chips? Samtidigt känner jag mig som den fetaste, fulaste och äckligaste på jorden, och varenda tugga spär på känslan, oavsett om det var mat jag borde ha i mig eller inte. Fast att jag stålsätter mig, använder varenda metod jag kan komma på, och när jag är minsta lilla på väg att falla är Richard där och rycker upp mig igen, vill inte känslan ge sig av, och det gör mig så trött. Jag vill inte svälta, och jag vill inte hetsäta. Jag vill inte vara äckelsmal (eller, vissa dagar jo, men inte på riktigt), och jag vill absolut inte vara minsta lilla tjock. Ändå är det precis det jag är, eller i alla fall känner mig som. Vigselringen sitter i en kedja runt halsen, och vi har rensat ut tre fjärdedelar av min garderob för att jag inte ska behöva påminnas varje gång jag klär på mig. Jag blir så trött, och helst av allt hade jag bara velat falla, men så kikar jag en sekund på fröken, och tänker en tanke om min man, och så bestämmer jag mig för att bita ihop. Dagens medicin, när suget övermannade, laga nyttig lunch med mycket kolhydrater och grönsaker, sitt ner och ät i lugn och ro, och låt det ta tid. Läs lite samtidigt så det inte går så fort att äta, ha fröken i korgen alldeles bredvid så man bara kan ge henne nappen när hon vill ha uppmärksamhet. En dag i taget.