"Den 10 mars besökte jag Västerhöjdsgymnasiet i Skövde för att föreläsa för deras vård- och omsorgsprogram. Tre föreläsningar hanns med under dagen med ca 25-30 elever i varje grupp. Småbråkig teknik och en lång dag till trots blev dagen bra och uppskattad, både av lärare och elever. Som att det inte vore nog med de fantastiska ungdomarna vid föreläsningstillfällena passade jag också på att träffa elever som valt att arbeta med psykisk ohälsa i sina studier, där jag fick ta del av och tycka och tänka kring en dokumentär under produktion, och tillsammans med deras lärare fick jag också möjlighet att prata om hur psykisk ohälsa framställs i media och i skolan, och hur det borde göras. Många knutna kontakter och bytta telefonnummer senare kunde jag åka hem, sprudlande glad över att veta att våra framtida vårdarbetare (och dokumantärfilmare..!) verkligen bryr sig om och vill engagera sig i psykisk ohälsa."
Så, en vecka senare är jag mer pepp än någonsin på att göra något viktigt för den här världen. Gårkvällen spenderades med en handläggare från Bilda där vi pratade om hur vi kan förändra världen tillsammans, och idag varvar jag mitt hemtentaskrivande med att fördjupa med i Föreningen Storasyster. Det finaste av alltihop är att det finns så många andra som slåss med näbbar och klor för de här fantastiskt viktiga sakerna. Häromdagen publicerade Mandometerkliniken en länk på sin facebooksida, där en tidigare patient skriver om hälsohetsen - viralorexia som hon väljer att kalla den. Har du inte redan läst inlägget så följ länken här innan du scrollar vidare. Det är lätt värt läsningen.
"Det är en besatthet. Behovet av att visa andra hur hälsosam du är. Besattheten av att få det bekräftat av omgivningen. En besatthet som faktiskt är en ätstörning."
Citatet ovan är i mina ögon kärnan i texten. Jag ser inget fel i att välja att ta vara på sin hälsa, jag läser till hälsocoach - obviously tycker jag att man ska välja hälsa - men mitt sociala medierflöde kan vissa perioder liknas vid en pro ana-sida. Ni vet, de där hemsidorna jag hängde på som yngre, där man hetsar och peppar varandra till ätstörningar. Något som man gömde och skämdes över (överallt utom på de där hemsidorna) är plötsligt något så socialt accepterat att det tar över mitt facebookflöde. Förra veckan publicerades det en artikel i ExpressenKP på samma ämne, och allihop är rörande överens - sociala medier översvallas av triggers.
Jag har sagt det en miljon gånger förut, och jag säger det igen. Vi har alltid hundra procent ansvar för vad vi säger, skriver och publicerar. Kan jag inte ta ansvar för konsekvenserna av det jag säger, då ska jag hålla det för mig själv (eller möjligtvis diskutera det vid köksbordet hemma, men ni fattar grejen - inte kasta ut det på the world wide web för alla att beskåda). Att berätta vad en väger, vilken strikt kosthållning en har eller hur fantastiskt proteinpulver är (vilket för övrigt är så himla äckligt. jag behövde blanda ut mitt med så stört mycket socker att alla eventuella positiva effekter utan tvekan kompenserades bort) är inte konstruktivt varken för en själv eller någon annan. Att berätta vad jag mår bra av, blir glad av eller längtar efter att göra däremot, det är något helt annat. Och visst, det kanske är tre timmar på gymmet en längtar efter (I know that I do, det spritter i benen efter att min träningstid har legat på minus det sista) men berätta det då ansvarsfullt. Shamea inte den som inte orkar jogga lika långt som du (typ jag). Titta inte snett på den som älskar cheeseburgare (typ mig). Att vara hälsosam är något så mycket bredare och mer komplext än att äta och träna på "rätt" sätt. Att vara hälsosam är att vara sitt bästa och mest harmoniska jag, både fysiskt och psykiskt. Och allvarligt talat så tror jag att om man är hälsosam på det viset, då har man inget behov av att visa upp det. Kanske man vill posta en bild på sin senaste rekordtid som man är stört stolt över, eller dela med sig av sitt supernyttiga och goda recept, men det är något annat. Att dela med sig av sin glädje är inte det samma som att lägga upp bilder på varje hantel som lyfts eller varje salladsblad en knaprar på. Om vi börjar ta ansvar för det vi säger kommer mitt sociala medieflöde, och förmodligen ditt också, att förändras radikalt - och hjälpes vad jag längtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar