måndag & jag är fru

Det är måndag igen, och jag är en fru. Det är lite som med födelsedagar när man var liten, man väntade och väntade på den där dagen, men insåg ganska snabbt att det inte är någon skillnad mot dagen innan. Kan kanske tyckas som ett antiklimax, men nej, det är helt perfekt. Efter en helt fantastiskt rolig lördag, med goda vänner, fin gudstjänst och 65årskalas på eftermiddagen, har vi spenderat vår första tid som gifta med att äta pizza med min pappa, städa i kyrkan och hemma, pysslat och halvsomnat i soffan framför en film. Så här vår första måndag är Richard iväg och jobbar, och jag spenderar dagen med att tvätta, laga kläder, gosa med fröken och gör matlådor. Det är ju detta jag vill dela, vardagen, allt det där vanliga som varvas med enkla små nöjen, som att äta några egenplockade jordgubbar efter maten eller att ligga och fnissa åt dåliga skämt och prata strunt i sängen innan vi somnar. Det alldeles vanliga, det är det allra bästa och finaste man kan ha tillsammans, tror jag.

När man egentligen bara vill hetsäta,
då får man göra det bästa av situationen.

En inte lika skojig sak är att jag helst vill mörda allt som har med mat och intag av detta. Ena stunden vill eller kan jag inte äta en smula, nästa vill jag hetsa i mig över alla bredder, till och med sånt jag egentligen inte tycker om. I lördags klarade jag inte av att ens smaka på fikat på kyrkkaffet, utan gick bara runt och gjorde annat ända tills vi kom till där ifrån och jag kunde äta mat istället. Inte ens de dagar när jag håller mitt kostschema alldeles nitiskt blir de någe bättre. Även om jag är mätt kan jag tänka att några kakor hade väl inte varit fel, eller kanske en påse chips? Samtidigt känner jag mig som den fetaste, fulaste och äckligaste på jorden, och varenda tugga spär på känslan, oavsett om det var mat jag borde ha i mig eller inte. Fast att jag stålsätter mig, använder varenda metod jag kan komma på, och när jag är minsta lilla på väg att falla är Richard där och rycker upp mig igen, vill inte känslan ge sig av, och det gör mig så trött. Jag vill inte svälta, och jag vill inte hetsäta. Jag vill inte vara äckelsmal (eller, vissa dagar jo, men inte på riktigt), och jag vill absolut inte vara minsta lilla tjock. Ändå är det precis det jag är, eller i alla fall känner mig som. Vigselringen sitter i en kedja runt halsen, och vi har rensat ut tre fjärdedelar av min garderob för att jag inte ska behöva påminnas varje gång jag klär på mig. Jag blir så trött, och helst av allt hade jag bara velat falla, men så kikar jag en sekund på fröken, och tänker en tanke om min man, och så bestämmer jag mig för att bita ihop. Dagens medicin, när suget övermannade, laga nyttig lunch med mycket kolhydrater och grönsaker, sitt ner och ät i lugn och ro, och låt det ta tid. Läs lite samtidigt så det inte går så fort att äta, ha fröken i korgen alldeles bredvid så man bara kan ge henne nappen när hon vill ha uppmärksamhet. En dag i taget.