en kväll som denna

Sitter tokillamående i soffan med Marilyn Monroe på hösta volym i högtalarna. (Okej, högsta volym gör nog inte illamåendet bättre, men det är värt det. Så sjuuuukt bra låt..! Och, jag känner den! WOW!) För första gången i mitt liv intresserar jag mig faktiskt för Melodifestivalen, men bara under förutsättningen att de kommer vidare. Heja heja, säger jag bara!

Vaknade vid fyra imorse av den konstigaste drömmen på länge. Efter ett virrvarr att bortglömd och oplanerad bröllopsdag, upp-dressade minigrisar och borttappade barn vaknade jag kallsvettig, hyperventilerande och med en stark insikt om att jag kommer hinna få kalla fötter ungefär tusen gånger innan juni. Det var ju fint att jag kom på det redan nu, så det slipper komma som en chock, nu kanske jag kan hantera det i alla fall. En sak till lärde jag mig av drömmen! Vi ska aldrig ha en surrogatmamma, hjälpes vilket krångel det kan bli alltså. Så, något gott kom ju ur sömnbristen.

Spenderade sedan hela den trötta dagen med att andäktigt vänta på att telefonen ska ringa, för att få svar från gårdagens läkarbesök, om jag blir inlagd eller inte, och om de tänker göra några undersökningar. Har de ringt? ICKE. Håll mig på halster ännu längre bara. Men, jag ska å andra sidan dit imorron igen, så jag får väl fråga då. Men, trött trött trött är jag på eländet. Som att det inte vore nog med att spy blod ännu en vecka, bli uppäten av djävulsk smärta och har en hjärna som ständigt tycks koka, så antydde min läkare att hon tror att jag är hypokondriker och hittar på alltihop för att få uppmärksamhet. Och sen tycker de att det är konstigt att jag hatar att gå till läkaren, trots att jag borde vara van vid det här laget.

Nej, jag är inte bitter. Jag är dödenbitter. En bitterfitta, av tredje graden. & valross.

En sån här dag borde jag verkligen skriva någonting om Långared, att jag tänker och ber på alla fina människor, vänner och församlingen, men det är bara tomt. Jag läser artikel på artikel, lyssnar på radioklipp och försöker fundera, men ändå, tomt. Jag antar att det är det som är att bli skakad och chockad av en nyhet, när hemska saker händer så nära inpå själen. Det gör mig till en väldans ledsen och liten människa att tänka på hur mycket som är trasigt i världen, och att så mycket av det trasiga är nära mig. Långared, vackra Emma, jobbproblem, valross och sjukhustrubbel, ekonomi som inte fungerar och tusen andra trasiga krångelsaker. Ändå är livet vackert. Det är allt bra konstigt det, men tack för det Gud, det är väldans snällt.