en dag som denna

Idag har jag tänkt en smula. Det tycks aldrig bli mer än en smula innan jag tröttnar, men lite tänk hann det bli innan jag tröttnade. Var på gudstjänst i Svenska kyrkan förut, och idag var det min tur att göra tjugo-frågor för att kunna skriva ett fint litet arbete sen. (Och nej, jag har inte börjat på arbetet, fast att det ska vara klart imorron...) I alla fall, så var temat tacksamhet (som sig bör på tacksägelsesöndagen) och då tänkte jag på min fina vän, som är så fin och bra, och som jag är så tacksam över. Hon är så snygg att jag helst skulle vilja slå henne (det är mest ett svepskäl för att kunna ses, hon är den sista jag vill slå) och hon har de vackraste ögon jag någonsin sett.

Vi råkade träffas när jag kom till Alingsås. När jag var nyinflyttad, ensam och rädd, då tänkte jag på henne. Det gick en liten tid, och sedan var jag bara nyinflyttad, för det ensamma och rädda försvann när hon kom och knackade på.

Tusentals timmar av thé och prat vid mitt köksbord och mys i soffan som är alldeles för liten för att ligga två personer i, men som är alldeles perfekt för oss. Flera varv på skogsslingan utanför huset, och sms i så stora antal att våra telefonbolag borde vara ruinerade för längesen. Hoppa, dansa och skratta framför musikscener och hålla handen i tid och otid. Rykten och än fler rykten, otaligt många, men de rör inte oss i ryggen, vad spelar det för roll vad de andra tycker? När man är bästa vänner, då spelar det ingen roll vad de andra tror och tycker.

Nu är jag nyinflyttad igen. Inte riktigt lika ensam när vi är två, men ändå ensam och rädd. Det finns ingen du här, ingen som du. Det börjar bli höst, och kallt. Imorse när jag gick ut var det till och med frost i luften, löven brinner i tusen färger och det är perfekt för den första ordentliga höstpromenaden. Men på den behöver man en bästa vän. Män i all ära, men den första höstdagen, då behöver man sin bästa vän. Då behöver man gå i gummistövlar, raggsockar och varm jacka i skogen, titta på löven och värma varandras händer för att

man glömde vantarna. Då behöver man komma tillbaka in i sin varma lägenhet efter en timme eller två, dricka thé och varm choklad, pyssla lite och kanske bygga en koja under köksbordet att gömma och glömma sig i.

Tända ljus och bara vara. Med sin bästa vän.

Inatt satt jag uppe och lyssnade på höststormen, på vågorna som slår mot bryggan och stenarna utanför fönstret. Tänker och tänker, att jag inte vill vara ensam mer. Men, det gör inte så mycket, för jag vet att när du kommer hem, då ska vi hålla om varandra i evighet. Men tills dess, så ska jag vara ensam, utan bästa vän, för ingen kan ta din plats i alla fall. Jag hatar USA.