en dag som denna

Okej, en uppdatering är väl på sin plats då. Äntligen hemma från sjukhuset, efter nästan en vecka av dropp, ätträning, operation och tusen nålstick och provtagningar. Har aldrig varit någon fan av sjukhus, och ännu mindre att behöva bo där, men det var ändå helt okej. Mina läkare och sköterskor var snälla och tog hand om mig, och när jag själv kände mig redo att åka hem och prova att klara mig själv, då fick jag det. Och, de tog tokbra hand om mig när jag fick veta att fina-venn är borta för alltid. Det är alldeles väldans tomt utan henne, och det skrämmer mig att vi är så lika, tänk om jag skulle göra likadant? När den svarta dimman tar över, då finns det liksom inget annat som är rätt. Jag saknar dig, men livet tycks ändå gå vidare på något konstigt vis. Grodan simmar, hudcancer är bortopererad, katterna är glada att ha mig hemma igen, och jag är helt slut. Och, det får vara slutet på tråkigheterna för nu, jag har gråtit tillräckligt för att uppta en hel livstid den sista veckan, nu måste vi tänka på något annat.

Sitter i det för dagen nyrenoverade köket, och beundrar hur fint och bra det blev! Pappa och farfar har varit här och lekt VVS-montörer och snickare, och det kunde man aldrig tro att de var så duktiga på sånt! Eller, nu visste ju jag att de var det, men om man inte kände dem innan. Så, helt plötsligt känns köket tre gånger större, diskmaskinen fungerar och det är helt tokfint! Hipp hurra! Nu sitter jag och längtar efter att Richard ska komma hem, så han också får se hur bra det blev. Sen, när han har beundrat köket en stund blir det till att packa klart, och sedan åker vi till Face To Face i Skövde, hipp hurra! Vi får väl se hur länge jag orkar vara med innan jag behöver åka hem och inta framstupa säl-läge, men jag ska bita ihop så länge det går, jag har ju längtat ända sedan det tog slut förra året!

Tills sist, så saknar jag min beste-venn Äg väldigt mycket. Allt är så mycket lättare när du sitter på andra köksstolen. Jag önskar att min dröm vore sann.