Jag tycker väldigt illa om att prata om min träning. Mest är det för att jag känner mig så sjukt otränad och ur form och bara tror mig höra vad omgivningen tänker om hur dålig jag är, hur obalanserad min kost är och hur mycket bättre jag borde vara. Dessutom hör min fantasihörsel hur människorna omkring mig surrar om att jag som bara varit utskriven från den senaste ätstörningskliniken i ett och ett halvt år, är inte jag lite väl fixerad vid min träning och kost, borde jag inte lugna ner mig och ta det lite lagom?
Jag vet att det på ett vis är fantasier, på ett vis mina egna farhågor men också till viss del något som mina riktiga öron får lyssna på, inte så ofta som fantasin, men oftare än man kan tro och oftare än jag vill veta av. Så, därför brukar jag inte säga så mycket. Pratar inte distanser eller tider i onödan, berättar inte hur mycket jag lyfter eller inte lyfter på gymmet, eller vilken nivå jag är på i yoga och pilates. Men, idag tänker jag dela med mig - idag är jag stolt över mig själv och min förmåga, och det är en väldigt ovanlig känsla för mig att uppleva.
Jag har nämnt tidigare att jag de senaste månaderna lidit av vad som på alla sätt verkar vara benhinneinflammation. Jag provade att göra övningar för hålfoten och följa lugna stabila träningspass, och även om det hjälpte en del så låg jag för 10 veckor sedan ändå och kved på min mammas vardagsrumsgolv efter en blandad gång- och joggingrunda. Sedan dess har jag inte sprungit en meter, utan bytte ut alla benpass mot cykling och sänkta vikter. Jag tog upp det hela med min sjukgymnast, och lagom till vår cykelsemester (ja, jag ska berätta om den också - lite senare!) fick jag hjälp att skaffa formgjutna ilägg till mina joggingskor. Jag använde dem hela semestern, och trots lite smärta i de värsta uppförsbackarna har jag inte haft ont det minsta. Så, igår var det dags för det stora testet, skulle mina benhinnor hålla, och skulle jag orka springa en meter efter att ha vilat så länge?
5 km på 35 minuter. Vänner, det låter inte mycket, men för någon som för ett år sedan födde barn och efter det inte kunde mer än gå långsamt 500 m på ungefär 20 minuter, då är det enormt. Jag gick i högt tempo de första 10, och joggade sedan resten. 25 minuter jogging. Att jag under den här säsongen ska klara 5 km på 30 minuter, det kändes länge som ett oerhört tungt mål, och i och med viloperioden nästan omöjligt, men efter gårkvällen vet jag att det inte är det. Det ligger inom räckhåll, och för första gången vågar jag drömma om att orka jogga de längre distanserna jag helst vill klara. Med smärtan i benhinnorna borta är det bara jag själv som stoppar mig, och inte katten tänker jag göra det.
heja dig tjejen! :}
SvaraRadera