De senaste dagarnas debatt om kvinnohatet på internet gör mig gråtfärdig. Inte för att jag är ledsen, tycker synd om eller vill ha medlidande. Nej, absolut inte. Jag blir gråtfärdig av den enorma maktlöshet som kastar sig över mig när jag lyssnar och deltar i diskussioner om det hela. Jag blir gråtfärdig av den ignorans som omger mig. Jag blir gråtfärdig av att det inte är troll som hatar, (vad som än tutas ut i media...) det är mina nära och kära, vänner och grannar.
I ett utav forumen jag lyssnat till de sista dagarna pratade någon om att vi kan inte förändra det näthat som finns nu, oavsett om det är mot kvinnor, invandrare eller annan valfri utsatt grupp. Det enda vi kan förändra är nästa generation, de som är för små för att ha hunnit bli påverkade, hävdade hen. Jag har en dotter på nio månader hemma, nio månader idag faktiskt. Jag och min man skämtar inte ens om att det är mitt jobb att laga mat och hans att sätta upp hyllor. Vi låter inte Jael leka med "flickleksaker" eller "pojkleksaker", hon leker med lite utav varje och mest musikinstrument i fina färger. Hon har kläder i alla regnbågens färger, och väldigt mycket svart, grått och brunt, för hon är så fin i det. Vi gör så gott vi kan för att lära henne att kvinnor och män är precis lika varandra, förutom snopp och snippa, och allvarligt talat, hur olika är de egentligen? Det jag frågar mig är, hur i hela friden ska vi kunna hålla i det här när hon blir äldre? På dagis blev min bror retad av de andra barnen för att han ville leka i dockvrån, och hans fröken tog istället fram en hög med bilar till honom. I skolan formas vi till duktiga flickor och högljudda pojkar, för att inte tala om högstadiet där jag hade flertalet sexistiska svin till lärare - något som när det anmäldes till den manliga rektorn fick responsen "ni inbillar er nog bara". Alla tjejer som hade just den lärare som anmäldes. Vi inbillade oss nog bara att han hade blicken lite för nära våra bröst när han lutade sig över för att se vad i boken vi ville ha hjälp med. Som la handen på ens axel eller rygg lite för kärvänligt och närgånget. Vi inbillade oss nog bara. Gymnasiet var inte ett dugg annorlunda än de första ettan till trean jag gått igenom, samma stereotypa könsroller och selektiva uppmärksamhet. Höjde en tjej rösten blev hon genast nedtystad som "jävla feminist", "Gudrun Schyman-wannabe", "feminist-hora" eller andra minst lika smickrande epitet. Barnsliga pojkfasoner, fick jag höra då när jag högljutt klagade och bråkade emot. När jag nu hittat ut i verkligheten kan jag inte påstå att särskilt många "växt upp", och de där pojkfasonerna är minst lika tydliga hos personer födda på 90-talet som personer födda på 60-talet, 40- och alla-andra-talet.
Hur ska jag hjälpa min dotter att följa sunda, jämställda ideal? Hur ska jag få henne att känna att hon är precis lika mycket värd som om hennes namn varit Joel? Hur ska jag kunna övertyga henne om att jag är lika bra som min man på att sätta upp hyllor, och han lika bra som mig på att laga mat? Jag kan inte annat än fortsätta slåss, och sluta backa undan när näthatet slår tillbaka. Jag hoppas du är med mig, för ju fler vi är som kan stötta varandra, desto starkare blir vi.
Jag skäms inte över att vara en feminist-hora.
heja dig Amelie!
SvaraRadera