en morgon som denna

Det är inte ofta jag kallar klockan nio för morgon, men idag är det morgon längre än vanligt. Jag lyckades försova mig på min lediga måndag, och bestämde mig för att skjuta upp hela dagsplanen med fyra timmar, och vilket fantastiskt beslut! Helt plötsligt ter sig tröttheten inte lika övermannande, stressen över veckan som kommer la sig någonstans längre bak i huvudet, och känslan av otillräcklighet gick på en dags semester.

Ett stort irritationsmoment idag (och igår med för övrigt, när jag kom hem dödentrött och förvandlades till en bitterfitta) är att jag lever i en bunker utan täckning. I vanliga fall står jag ut, då det inte är någon bunker i ordets rätta bemärkelse, utan bara just den delen som tar bort täckningen, men så är icke fallet idag. När jag flyttade in misstänkte jag att någon mitt i natten hade smugit sig fram till huset och målat om det med blyfärg. Numera är min teori att man klätt in huset i hönsnät (för att lägga ett lager puts) och sedan kortslutit hönsburen, och i och med det orsakat en lokal radioskugga.

Detta gör mig ofta lite småirriterad, då det inte går att prata i telefon i min lägenhet, och jag är för snål för att skaffa hemtelefon. I vanliga fall är detta det enda problemet, men under sommaren har radioskuggan på något vis brett ut sig, vilket först resulterade i att P1 och P4 blev mina enda radiokanaler (vilket inte gör någonting, eftersom jag bara lyssnar på P4), för att sedan följas av att P1 och P4 fick brutala störningar. Lagom till att jag vande mig vid brus och ett enerverande tinnitusljud varje gång jag lyssnar på nyheterna, kommer nästa bakslag.

Radioskuggan breder ut sig ytterligare, och äter upp min internetuppkoppling. Detta innebär att mitt surfande blir långt mycket långsammare, men vad viktigare är; jag kan inte lyssna på musik. Spotify begår någon form av långsamt självmord, och sr.se vill inte ens veta av mig. Väldigt roligt för mig, då jag önskade mig att få lyssna på Bob Hansson medan jag diskar.

Tack radioskugga, tack så mycket.