en förmiddag som denna

Idag har jag en sån där riktigt deppdag, som troligtvis beror på PMS, men jag kommer envist hålla fast vid att det är världen som hatar mig. Sitter hemma i mitt kök, lyssnar på torsdagsmorgon & hjärtat värker och väntar på tvätten. Vid tre ska träffs Agnes, Linnéa, Gunnarsson och Totte, och det är en bra sak. Idag är dock en sådandär dag när jag saknar min älskade vän Rebecka, som jag bara vill ha hit nu på en gång.

Har för övrigt fått tag i något av vad jag kallar en ny frisyr. Svart och jättekort, och tillräckligt snyggt var det i alla fall för att han den där inte skulle sluta titta med såndär ren åtrå i blicken. Skjut mig.

Det är vad vi kallar realism i poesi:

Jag vill vara en sån där vacker. Jag vill kunna franska. Jag vill ha tid & ork att träna. Jag vill att någon ska älska mig och kyssa mig på det där stället i nacken som gör att jag ryser i hela kroppen. Jag vill skriva-sjunga-fota-spela-dansa-bygga-SKAPA. Jag vill ha man-barn-volvo-villa-goldenretreiver-liv. Jag vill spendera timmar i köket. Jag vill vara en vuxen. Jag vill laga min dusch. Jag vill vara all-konstnär. Jag vill att någon ska älska mig trots mina tusen fel utan att försöka laga mig & istället kyssa mig på det där stället i nacken som gör att jag ryser i hela kroppen. Men jag är bara en halvtaskig nittonåring med utseendefixeringsproblem.