att lära sig klättra

Richard fyllde år i slutet av maj, och 22 är helt klart värt att fira. I alla fall om man gör det med att göra något kul tillsammans som man liksom aldrig kommit till skott med att göra - så det gjorde vi. Fina Hanna från Klättertorpet ledde oss igenom grunderna för topprepsklättring, och fy katten vad roligt det var! Jobbigt så benen skakade, jag drog på mig skrubbsår så det stod härliga till och mina överarmar var som gelé när träningsvärken satte in, men så sjukt värt det! Hittills har vi inte fått möjlighet att ge oss på nästa vägg, men nu i veckan är tanken att vi ska upp på hästen igen, inomhus den här gången.

Alltså, det där klättrandet. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan. Å ena sidan var det kill-i-magen-otäckt, samtidigt som jag kände mig totaltrygg i att Richard stod och säkrade mig på backen, inte ens när jag ramlade till kände jag mig ordentligt rädd. Visst övervägde jag ett par gånger att ropa på min mamma, men det var liksom rädsla på ett bra sätt, och efteråt kände jag mig modigare och starkare än någonsin förr. Med solen i ryggen, fingrarnatopparna ingrävda i en klippskreva och en utsikt mäktigare än de allra flesta Bohuslän förärat mig förr var det inte svårt att tacka Gud för att jag får ta del av en så fantastisk natur och att min kropp är ett så otroligt verktyg med sådana fantastiska möjligheter.

Kära vän, ta dig möjligheten att prova på den här magiska upplevelsen. Vi kommer aldrig kunna förstå vidden av naturens under, men när man slitit som ett djur upp för den där väggen, halkat och rest sig igen, känt rädslan torna upp sig i varenda cell i kroppen men sedan jobbat sig igenom den, bitit ihop och tagit sig några meter till, hämtat andan - och så vänder man sig om - då är det omöjligt att inte vara tacksam över att få vara människa och ta del av allt det där vackra.