när vi närmar oss cykelsemester

Vi tränar och planerar som de värsta, och cykelsemestern närmar sig med stormsteg - det är bara en knapp månad kvar nu! Jael har sovit sin första natt i tält, och trots 6 minusgrader sov hon som en stock. Cyklarna får sin sista modifiering idag och sedan är det bara eventuella reparationer som blir gjorda. Resvägen är ritad och utforskad, med sovplatser och dagsturer, och matschemat är spikat.

Vår ursprungliga plan var att cykla i Arns fotspår, men av logistiska skäl fick vi lägga den idén. Istället blir det en tur mellan Trollhättan och Grebbestad, och om vädret och ettåringen tillåter tillbaka igen (annars får det bli tåg och buss på hemvägen). Eftersom det är en familjesemester och inget träningsläger har vi valt att lägga dagssträckorna på mellan tre och fyra mil, men är öppna för att det kan bli både mer och mindre beroende på den yngsta resenärens humör.

Någon frågade mig hur vi tänkte när vi bestämde oss för att genomföra det här. Cykelsemester med en ettåring. Dessutom har vi fått bokat fem dagar i Sälen där vi ska göra dagsvandringar, också detta ska genomföras med sagda småbarn, fast den gången i ryggsäck. Allvarligt talat så vet jag inte riktigt hur vi tänkte. Vi har nog helt enkelt aldrig valt att tänka på att det kan bli jobbigt. Jael hänger med oss på allt, hon har fler mil på cykel än de flesta flera år äldre barn, hon har tränat på att åka cykelkärra i snart två månader och hon sover lika bra i barnvagn som i ryggsäck. Hon kryper runt i skogen likaväl som i vardagsrummet och tycker om att krypa ner i sovsäcken brevid mig. Denne någon tyckte att då hade vi bara tur, att Jael skulle vara ett one-of-a-kind-barn, men det höll jag inte med om. Jag tror att de allra flesta barn tycker om och klarar av att vara så mycket ute och igång som hon är, det är vi vuxna som begränsar och skrämmer barnen. På simskolan där jag och Jael går finns det en påminnelse som alltid sitter uppe där det står något i stil med att barn lär sig bara det de vuxna låter dem lära sig. Barn kan hur mycket som helst, men vuxna har en tendens att lära barnen att bli rädda för att testa, för att vi själva är så rädda att något ska gå fel.

Vi är inte en familj med pengar eller ens särskilt bra med tillgångar. Vi är välsignade med en lägenhet vi trivs med, och vi har råd att ha en bil, men så värst mycket mer lyx har vi faktiskt inte. Det handlar bara om vad man väljer att lägga sina pengar och resurser på. Vi blev anklagade för att fuska med skatten här om sist, för instansen vi pratade med trodde inte på att vi levde på så lite, men fuska skulle varken jag eller Richard ens drömma om. Istället väljer vi att handla ekologiskt, cykla på semester istället för att åka till Mallorca och torka vårt eget fruktsoppe-pulver istället för att köpa det i en mataffär. Jag tror att ju mer pengar man har, desto mer begränsar de en. Vi har inte så mycket, så då får vi välja att vara modiga och kasta oss handlöst ut i saker som för omgivningen kan verka idiotiska. Man kan kalla det vad man vill, jag väljer att säga att det är Gud som fångar, men oavsett vad man kallar henom så ramlar man inte i backen. När man vet det är det inte så svårt att cykla femton mil med en ettåring.