en förmiddag som denna

Godmorgon till er alla mina trogna fans, eller hur det nu var. Jag är ledsen att ni får stå ut med alla tokdeppiga inlägg nu kring jul, jag har hejdat mig från att publicera de flesta, och det är helt okej att lämna mig och återkomma i slutet av januari, då brukar det bli bättre. Men, vill du hänga kvar så är jag här jag med.

Börjar komma ur den värsta ledighetskoman nu, det är fortfarande bara förmiddag och jag har redan gjort flera stycken vettiga saker, inklusive bland annat duschat, betalat räkningar, fixat naglar och vikt tvätt. Behöver jag säga att jag är en något rastlös prick idag? Richard lämnade mig för att åka till Alingetexas och spela rollspel, så nu har jag inte jättemycket att göra. Inte ens katterna vill busa, de hittade tvättkorgen och gick och la sig i den och stenslocknade, så jag antar att det blir timmar med meningslöst surfande och Skryim idag igen. Inte helt fel i och för sig, men jag hade gärna gjort något vettigare. Jag hade önskat mig att jag skulle ha schemaläggning med min nya chef idag, men hon tycks inte vilja svara i telefon, så jag antar att det får bli en annan dag. Kanske skulle jag sy lite istället..?

Det allra värsta är över, själva julhelgen alltså, även om det kommer vara skrutt ända fram tills februari. Det gick sämre än det borde, men ändå tillräckligt okej. Jag stod ut med att se andra frossa i julbord och sötsaker, och även om jag blev minst lika äcklad som vanligt, så fick jag i mig tillräckligt för att kunna vara uppe, och det räcker bra för mig. Den här tiden på året räcker det bra för mig. Jag blir alltid ännu knäppare än vanligt nu. Vart jag än vänder mig ser jag bara övervikt, och jag blir äcklad och illamående av att ens tänka på det eller se det. Och jag vet att jag borde vara glad att lilla sparv växer som den ska, men det innebär att jag också gör det, och det vill jag inte vara med om. Jag hatar att se mina kläder bli för små, hatar att veta om att jag går upp i vikt. Jag blir galen av att andra pratar om det, vill gråta och skrika varenda gång de tittar snett eller berättar för mig vad jag borde och inte borde. Blir så trött och arg. Häromdagen, för övrigt mitt under den i övrigt lika fruktansvärda julaftonen, fick jag höra att det var fascinerande att jag fortfarande inte hade gått upp tjugo kilo, men att jag inte skulle njuta för mycket av det, för att de kommer att komma och sen kommer jag aldrig gå ner dem igen. Tack så mycket, håll käften och fuck you, bitch, du kan ju glömma att jag kommer och firar påsk.