Jag ska berätta en hemlis. Jag hade kunnat bli en helt fantastisk stå-uppare.
Blir uppäten av stor frustration, du vet känslan av att en ny liten sång ligger och snurrar ovanför ditt huvud men du missar varenda gång du försöker plocka ner den? Den vill liksom aldrig försvinna. Men, den har å andra sidan lett till en mindre hög med andra små sånger jag inte hade för avsikt att plocka ner. Skumt.
& min vän, min fina Rebecker. Vi är samma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar