en förmiddag som denna

(Efter att ha läst igenom mitt inlägg slås jag av att det kanske raderas om några timmar, när jag är på lite bättre och mindre förvirrat humör, men jag började skriva en gång för längesedan för att skriva av, och skriva av mig, det är vad som krävs idag, i alla fall just nu. Det är tur att man får lov att ångra sig.)

Med Red Riding Hood i bakgrunden, sitter jag fortfarande i OnePiece och oborstat hår när jag egentligen borde städa och göra i ordning. Men, det är inte alltid så lätt att dra sig upp ur det svarta.

"All sorrows are blessed with bread", says little Red Riding Hoods' grandmother. "Bullshit", says I. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt. Snart två månader har jag varit friskskriven. Frisk. Vad betyder det egentligen? Det finns inget som heter frisk. Inte på riktigt riktigt. Vem är egentligen frisk? Den som jobbar över fyra kvällar i veckan och ser på TV den femte? Den som vaknar upp bakfull på onsdag morgon, går till jobbet och spyr under fikarasten? Den som vaknar upp bredvid sin livskamrat en morgon, och inser att det inte finns någon kärlek och undrar vart livet tog vägen? Den som slår sig blodig för att bli lika vacker som fotomodellerna? Den som gräver ner sig i skolarbeten och fritidsaktiveteter till hon glömmer bort att andas? Den som förlorar sig i reality-serier och talangjakter, och önskar sig bort från allt verkligt? Vem är egentligen den friska?

Ibland när jag vaknar upp på morgonen kan jag inte annat än längta efter den dagen jag tar mod till mig och kan svälta sönder igen, andra dagar vaknar jag och tackar Gud för att jag vaknade idag igen. Vissa dagar är allt bara svart, rummet krymper till ett snurrande maskhål och syret tycks ta slut, andra dagar är varje sekund en gnistrande diamant av lycka. Tröttheten är min ständiga kompanjon, den omänskliga tröttheten som inte lämnar många sekunder till övers, och som jag föraktar den. För att inte tala om smärtan, den konstanta smärtan som aldrig tycks vilja ge vika. Vissa dagar är allt svart, vissa dagar gnistrande diamanter. Vem är egentligen den friska?

"All problems can be blessed with bread", she said, men vad gör man när varenda tugga är som att smaka en bit av demonerna djupast gömda i din själ? Trots timmar och dagar och år av brottning sitter de fortfarande där, lurar i skuggorna, förför och förgör, och väntar på ett svagt tillfälle. Väntar på att det starka nejet ska bli lite svagare, väntar på att "nej" ska bli "kanske", och så blir allt förgäves, igen. Kanske, kanske inte. Ovisshet är Framtidens trogna älskarinna, och hur galen driver hon dig inte? Vem är egentligen den friska? Vem kan egentligen hantera henne, Ovissheten? Vem är du och jag att bestämma vilket sätt som är det friska? Du är precis lika sjuk som jag, bara räddare.

Jag är inte rädd längre. Inte för Ovissheten, inte för Framtiden och inte för Sjukheten. Kanske en aning för Friskheten, i alla fall för det som du väljer att se som friskt; när du glömmer bort att fråga din granne hur han mår, och glömmer bort att lyssna på svaret när du ställer en fråga till din älskade. När livet går så fort att du glömmer bort vad Livet är, när du glömmer bort att se allt det vackra. Hur ska du kunna se allt det vackra, när allt du strävar efter är Friskheten? Att vara Normal? Om Normal är Friskhetens alterego, önskar jag mig inget hellre än att vältra mig i Sjukheten, och aldrig glömma det vackra.