en dag som denna

Ska snart åka mot kyrken, konstigt nog för min egen avtackning. Känns fortfarande alldeles overkligt att jag ska sluta, ändå är det bara fyra veckor kvar tills jag slutar på riktigt. Richard är på vandringshajk tills på tisdag, så först trodde jag att jag skulle behöva uthärda att stå leende framför alla de där människorna ensam, men det visade sig att det fanns fler som ville vara där för mig. Pappa och hans familj, mamma med hennes, Agnes och Linnéa, farmor och farfar. Jag kommer nog klara mig ganska bra.

Efteråt blir det hem till våran extrem nystädade lägenhet (halva natten gick åt till städ, disk och matlagning) för att äta lunch. När jag stod och lagade maten igår kväll, curryrisgryta med bacon, halloumi och banan, så slog det mig, att det här blir första gången sedan jag flyttade hemifrån som jag firar någonting. Inte ens min 20-årsdag firade jag, vi har inte firat vår förlovning eller Richards födelsedag eller ens haft någon inflyttningsfest. Då kanske det är dags nu. I vilket fall blir det ett kortkort kalasande, eftersom jag åker med Agnes och Linnéa till IKEA efteråt. Hipp hurra! Jag längtar som en tok! Då ska vi köpa pyssel och flyttkartonger, och en osthyvel.

De tusen nya medicinerna har ingen jätteeffekt, det kommer väl om ett tag antar jag, men nu kan jag i alla fall vara uppe på benen de flesta dagarna. Sedan första kvällen jag spydde blod (för övrigt mitt under ett sälj-jobb, där ingen utav deltagarna märkte ett skvatt. I'm amazing!) har tyvärr inte varit den enda, men nu vet jag hur jag ska handskas med det. Och, tröttheten, ontet och spyandet gav mig ju en anledning till att ligga i sängen och se på Felicity hela dagen igår (därav det sena städet). Nu är det nog dags att ringa Agnes och se om vi ska kramas innan gudstjänsten börjar.

Heja mig!