en dag som denna

Sitter på kontoret, dags för tre-mellanmål, som idag består av en bägare yoghurt som har spenderat de sista två dygnen i sitt liv i min frys. Inte den bästa frysta yoghurt jag gjort, men ändå lite mer sommarfeeling än den vanliga. Har kilat runt och gjort ett par kompletteringar till H&M-beställningen på Alingsås kungsgata, och nu börjar det kännas som att jag snart har det jag behöver. Min senaste manifestationsidé; Mina pyttesmå anorexia-svältar-kläder ska brinna på valborgsbålet! Har inte riktigt bestämt mig än, men jag tror det vore bra, för mig, ett tydligt bevis på att jag aldrig mer ska tillbaka. Idag på stan föreställde jag mig och fantiserade om hur det måste vara att vara som en av alla de där friska människorna jag mötte i butiker och på gatan. Det verkar ganska fint, jag vill nog också vara sån.

Idag är jag inte ens särskilt ledsen över de där vännerna jag har tappat bort. Jag förstår att det är mitt fel, men idag har jag för första gången tänkt, att det är nog lite deras eget val också, det är väl inte bara jag som ska hålla allt vid liv? Vill de inte vara kvar för att se hur mina ärr börjar blekna, till och med några av dem på insidan, hur jag gått upp i vikt till något som ser ut att vara vilken frisk tjej som helst, höra mig skratta med själen och se mig slåss mot Spegelflickan, då är det deras val, inte mitt. Självklart är jag ledsen, ledsen över att mina vänner inte klarar av att ge mig tiden att bryta en nio år gammal sjukdom, ledsen över att de människor jag alltid försökt ställa upp för inte orkar ställa upp för mig, men jag förstår. Det är svårt att se allt det trasiga i vitögat, och jag kräver inte att någon ska klara av det. Jag är bara ledsen att det ska behöva bli så. Så, är du en av de vänner som jag tappat bort, då är detta till dig. Förlåt mig, jag önskar att våra vägar korsas igen på andra sidan min friskskrivning, men fina du, just nu är att bli frisk allt som räknas, och så måste det få vara.

Jag hade lovat mig själv att inte bli en sån där som bloggar om allt sitt sjuka och trasiga, men jag börjar inse att det var ett dåligt löfte. Jag är sjuk och trasig, men jag håller på att laga det, och så är det. Jag vill inte ha ditt medlidande, jag vill ha dina förböner och önskningar om att jag ska komma hel ut på andra sidan, för det är allt som räknas för mig. Jag måste komma hel ut på andra sidan.