en morgon som denna

Sitter än en gång och lyssnar på P4, dricker en kopp Arvika och ska snart ge mig av mot kontoret. Igår var en så´n där dag när jag våndades för morgondagen, men så träffade jag Teresia och var på middag hemma hos Lilian och Sven, och helst plötsligt var allt det där som bortblåst! Hemma hos Lilian och Sven fick jag kopplat av några timmar, prata om annat och bli lite ompysslad, och sedan på vägen hem löste jag och Teresia nästan världssvälten. Inte riktigt kanske, men min dag i alla fall, så nu vet jag vet jag vad som ska skrivas, vad som ska packas ihop för lägret och inte, och hur tiden ska räcka till. Fantastiskt bra!

Tänkte ju att jag skulle reagera lite på reportaget om att Svenska kyrkan i Göteborg vill ha neutrala begravningslokaler. (Läs artikeln här) Jag kan väl kanske tänka mig att man som ateist inte vill ha massa ikoner och tjosan på väggarna, men för sjutton katter, Svenska kyrkan, skärp till er. Det är inte precis som att vi i våra svenska kyrkor, som jag personligen tycker är fantastiskt vackra byggnader, har en massa katolska ikoner och krucifix. På sin höjd finns det ett par, tre kors, någon hoppfull ljuskälla och kanske en liturgisk färg eller två. Målade tak och dyl. är ju faktiskt inte jättevanligt, och psalmböckerna och biblarna får man väl lägga i ett skåp med dörrar.

Katarina Evenseth pratar i reportaget om att man måste agera schysst gentemot de som valt att ställa sig utanför trossamfund i Göteborg som också har rätt till en begravningslokal, och ja, jag kan nog sträcka mig till att hålla med om det, men jag kan inte förstå varför kyrkan ska vika sig. Varför ska ateisterna ha rätt? Någon måste vika sig, men varför måste det vara den som väljer att vara politiskt korrekt?

Som kristen får man passa sig för vart man använder sina religiösa argument vart man än kommer, i skola, arbete och vardag, för att vi svenskar ska vara så religiöst oberoende och vara vetenskapligt och politiskt korrekta. Det sista naturliga stället jag kan se för att öppet prata om sin tro är i kyrkan, eller för all del alla religiösa lokaler. Jesus var och är den mest radikala snubbe jag någonsin hört talas om, och här står vi, hans förkämpar, och vågar inte ens hålla kvar hans symboler i våra lokaler.

Jag måste nog rätta mig själv lite. Jag är inte rädd för att prata om min tro, jag skäms inte, och står utan problem inne på Maxi och pratar om Jesus, men innan jag började jobba i kyrkan och ställdes inför att prata om och med Jesus varenda dag var det inte alls lika självklart, och det är ur den vinkeln jag vill försvara lokalerna. Naturligtvis ber jag för en kyrka som inte behöver några väggar, som inte har några väggar utan som lever och andas, men idag är det inte så, och vad viktigare är, jag ser inte att problemet är att man ska avkristna ett stackars kapell.

Jag vet inte ens vart det här kapellet ligger, och jag bryr mig inte nämnvärt, för jag tänker inte ha min begravningsakt där. Det jag rasar över när jag läser och hör detta är att vi är så förbannat fega, och ställer den som inte har någon tro högre än den som väljer att ha det. Indirekt säger vi att "jo men ateister, vi vet att ni har rätt, därför får ni som ni vill, men vi vill gärna vara lyckligt ovetande i vår naiva tro. Om vi gör detta för er, får vi ha våra söndagsgudstjänster då?".

Jesus är den mest radikale fredsaktivist som någonsin levt, med ett hjärta stort nog för alla människor, kristen som buddhist som ateist, men han var aldrig rädd för att stå upp för det han trodde på; kärlek, rättvisa och en far som älskar sina människor över allt annat. Svensk-fega kristna människor där ute i etern; Är detta ett budskap att skämmas över?