en dag som denna

Nyss hemkommen från Lysekil sitter jag nu i pappas (av mig) nystädade och uppiffade kök. Är privatschaufför nu på förmiddagen, men ska väl snart dra mig mot staden. Idag har jag insett att det bästa med att vara ute på byggen är när arbetarkillarna tittar på en som att man vore en nyfunnen gudinna runt vilken hela världen kretsar. Ja, jag har ett väldigt stort behov av uppmärksamhet.

Det är faktiskt väldigt trevligt när man kommer på ett gäng snygga byggnadsarbetare med att förläget vända bort blickarna när man tittar mot dem, när de börjar prata lite högre, tillräckligt för att man precis ska höra om hur häftig och farlig han var på sin motorcykel häromdagen, när någon håller upp dörren för en och man tackar, men de vågar inte se en i ögonen och de tar extra lång kafferast för att man ska vara kvar i samma fikarum. Synd bara att det inte är han den där rätta killen som gör allt det där (eller bara ser mig lite, och tyckt om mig lite, det hade nog räckt tror jag).

En gång ville jag se mig själv som en obotlig romantiker, men det är jag nog egentligen inte. Jag älskar de där sletna, gipsluktande hantverkarna. Jag älskar att bli upplockad av en superstökig, smutsig företagsbil. Jag älskar att stå med två kaffekoppar utanför ett bygge och vänta omöjligt länge på min kaffedejt. Jag borde nog falla för en snickare. Eller en ny elektriker kanske, det var ett tag sedan. En betongare eller målare vore också okej.