Så var konferensen över. När ett sånt där event är slut, då känns det alltid så tomt - det är lite samma känsla som när en serie man följt tar slut.
Jag är så glad och tacksam över de där påskdagarna vi fick ha tillsammans. Att spela med bandet var bland det roligaste och mest givande jag gjort (fast att jag var sjuk som en kråka, och under mina tio minuter som pianist i bandet lyckades slå igång trummaskinen...), ungdomarna som bott hemma hos mig har varit helt fantastiska - men det viktigaste av alltihop - de röster jag hört som sagt att våra möten och samlingar, vårt engagemang och entusiasm betydde någonting för dem. Jag kan med lätthet börja lipa för mindre. De som har pratat med mig har varit röster från alla ålderskategorier, från olika håll och på väg mot olika destinationer. Det allihop haft gemensamt har varit det där uttrycket i ögonen. Blicken som säger, "jag vill ha mer", och "Jesus, jag vill att Du ska röra vid mig och använda mig för Ditt verks skull". När det är den blicken man blir bemött med, då är det enkelt att känna och vilja att vi ska bygga ut konceptet, och jobba mer och intensivare för Guds rike.
Tusen tack till alla er som var där, som bad för oss, hjälpte till eller på annat sätt var delaktiga. Resten av er, jag hoppas jag ser er i sammanhanget framöver!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar