måndag 17 februari 2014

The Day The Laughter Stopped

Jag älskar verkligen spel. Just nu använder jag främst PC och Mac, och om någon vecka eller två är det Xbox som gäller. Jag spelar mycket peka-och-klicka, indie och pusselspel, men jag spenderar tid i en hel del fantasyrollspel och diverse actionspel när andan faller på - och jag genomälskar alltihop.

Jag kan inte riktigt rättfärdiga mitt spelande. Våld, sexism och annat idiotiskt svämmar över de flesta spel jag stöter på, ändå spelar jag. Inte bara i själva spelen behöver jag brottas, i verkligheten får jag ständigt förklarat för mig att tjejer inte kan vara gamers, och om vi ska vara det är det "tjej-spel" man ska spela. (Vem kom ens på ordet "tjej-spel"? Ett pucko, I'm sure of it.) Jag blir vansinnig på att vara "bra för att vara tjej"- jag är hellre medioker i kategorin "alla som inte är tjejer". Jag är vidrigt trött på att största delen av spelindustrin är uppenbart riktad mot män, att jag näst intill aldrig får spela en karaktär som är svart kvinna och att de få kvinnliga karaktärer jag stöter på är antingen ögongodis eller hjälplösa. Eller kombinationen, icke att förglömma.

Jag tackar Gud för att fler och fler blir arga över de här sakerna. Förra året höjdes röster till höger och vänster som krävde en mer jämställd spelindustri, mångfacetterade kvinnliga karaktärer och ifrågasättande av stereotyperna som regerar i spelen. På bara ett par år har jag plötsligt slutat skämmas över hur mycket jag älskar spel, tack vare att jag insett att jag inte är ensam om att tycka att saker och ting är snedvridna, att jag inte är den enda tjejen som tycker om att spendera en hel helg tillsammans med en fiktiv TV-spelskaraktär. Det bästa av allt är att jag börjar se förändring. Fler röster som höjs, fler spelutvecklare och kritiker som vågar gå emot idealen, fler gamers som har tröttnat.

Jag vet inte om du är en spelare. Oavsett om du är det eller inte, så önskar jag mig att du skulle lägga en knapp kvart av ditt liv på att spela The Day The Laughter Stopped. Det är ett textbaserat litet indie-spel, där det enda som krävs av dig är att välja en av två reaktioner. Jag vill inte spoila din upplevelse (för det är verkligen vad det här spelet är - en upplevelse) men en triggervarning är på sin plats. Jag spelade igenom The Day The Laughter Stopped i mitten av december, men kan fortfarande komma på mig själv med att tänka på en formulering eller händelse som jag kan applicera på min egen tonår, och det är inte de roliga upplevelserna. Om du är en känslig person så råder jag dig starkt till att läsa fliken "Trigger Warning" innan du går vidare till spelet, det är ett viktigt ämne och en viktig händelse som tas upp, men det är inte värt att du ska må dåligt över att ha tagit del av den. Tänk framför allt efter en gång till om du upplevt en våldtäkt eller annan form av sexuellt övergrepp, det finns ingen poäng att du ska återuppleva en vidrig händelse eller behöva känna saker du inte är redo för.

Till sist, till Hannes Flor - skaparen av The Day The Laughter Stopped. Om du av någon anledning skulle se den här texten, tack för det här spelet. Det framkallade så mycket minnen och känslor, men det var minnen jag behövde tänka på, och känslor jag inte borde hålla borta. Jag kan inte skjuta berättelsen ifrån mig, jag vill inte skjuta den ifrån mig. Jag är så glad och tacksam över ditt mod och din rättframhet - ditt arbete och engagemang är så oerhört viktigt och betyder hur mycket som helst för mig. Rent textmässigt kan det här vara det värsta blogginlägg jag någonsin skrivit, men jag skyller det till stor del på att jag inte riktigt kan hitta orden - och det tillhör inte vanligheterna hos mig. Tack. Jag vet inte vad mer jag kan säga. Du är min hjälte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar