måndag 3 februari 2014

en hektisk helg senare

Richard är i Östersund på vinterövning sedan någon vecka tillbaka, och vara ensamma hemma är inte vad övriga medlemmar i den här familjen älskar mest. För att hålla gnistan uppe de knappt två veckorna han är borta så har jag och Jael roat oss med allt möjligt, hälsa på Trollhätte-familjen, träffat mina konfirmander, jobbat med den stundande ungdomskonferensen och spelat TV-spel. MASSOR av TV-spel. Eller dator, om man nu föredrar att kalla dem det när det är där de spelas.

Helgen var meningen att den skulle bli mysig, en kär vän skulle hälsa på ett par dagar, vi skulle gå runt i pjamas och äta onyttig mat. Icke. Mitt barn, som också kallas klätterapan, bestämde sig för att tippa en vagn och slå pannan i en dörrkarm. Så, istället för att mysa har vi spenderat helgen på akuten i Skövde och med att väcka upp ungen varannan timme för att se att hon inte blivit medvetslös. De första timmarna kunde hon inte gå, och äta vill hon fortfarande inte riktigt göra. Röntgen på skallbenet, tusen reflex-tester och en väldans massa charmade läkare senare fick vi sova hemma. Eller ja, hemma hos familjen Carlson. Det har nu gått tillräckligt lång tid för att vi ska vara ganska säkra på att det inte blev någon blödning bakom skallbenet, och hon beter sig mer eller mindre som vanligt igen.

Så, varför väljer jag att berätta detta för er? Jo, den här helgen har fått mig att tänka. Jag vet att mina mediciner gör mig lugnare känslomässigt, och jag har en diagnos där känslolivet ömsom stormar som det värsta hav, för att sedan vara iskallt och fruset. Jag var aldrig särskilt rädd. Fast att jag förstod att det var värre än jag först trodde, när de började prata om sprickor i skallen och blödningar till höger och vänster, så var jag aldrig särskilt rädd. Jag är i vanliga fall rädd för allting. Nu var jag lugn och trygg, och skrattade och busade med Jael. Håller jag på att bli känslokall gentemot mitt eget barn?

Psykvården, ge mig en samtalskontakt. Mina hjärnspöken gör mig galen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar