onsdag 29 januari 2014

mina etiketter

Jag har aldrig tyckt om att presentera mig, aldrig tyckt om att stå upp för att jag är jag och varken mer eller mindre. Det har alltid varit svårt för mig att hålla isär vad som är etiketter och vad som verkligen är jag, och då är det lättast att hålla sig till de tydliga etiketterna. Yrkesroll. Föräldraroll. Relationsstatus. Allt det där kan jag lätt och ledig presentera, men mig själv - det är något helt annat.

De sista veckorna har stor del av mitt fokus gått åt till att skriva min ansökan för att bli pastorskandidat. Det personliga brevet som hör till ansökan är bland det svåraste jag skrivit någon gång. Det här är ett brev som ska skickas till en grupp människor som ska avgöra om jag är lämplig att jobba som pastor, det är något mer än ett personligt brev för en platsannons. Både för min egen, och för deras skull var jag tvungen att vara så brutalt ärlig jag bara kunde, och stundtals får jag fortfarande ont i magen när jag tänker på hur jag valde att formulera mitt brev.

Processen, som det visade sig vara att skriva det där brevet, har tvingat mig att tänka på alla de där sakerna jag helst skjuter ifrån mig. Vem jag är, vad jag är och vad som är meningen med mig. Vad som är etiketter och vad som faktiskt är min identitet.

Jag har aldrig upplevt mig ha någon riktigt identitet. Jag antar att det är därför det är så svårt att tänka på det, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Så länge jag kan minnas har anorexiamonstret varit min identitet, min gudinna och min drottning. Allt hon befallt har jag gjort, utan att ens tveka. Utan henne, vad blir kvar då? Jag läker, och har kommit långt, men jag vet fortfarande inte vem jag är utan anorexiamonstret. Plötsligt måste jag bli Någon, och det har jag aldrig varit förut.

Jag har diagnosen Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, eller Borderline Disorder som det ofta kallas. Hur gör man för att ens diagnos inte ska bli lika med identitet? Jag är fru och småbarnsmamma, men någonstans finns jag inte bara till för min dotter och min man, det är meningen att jag ska finnas till för mig själv också. Hur finns man till för dig själv?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar