Flera gånger de sista veckorna har man frågat mig om jag inte pressar för hårt, om jag inte borde ta det lugnt, och är det verkligen Amelie som vill detta, och inte det sjuka? Sanningen att säga så är det nog lite vi båda två, men det är bara Amelie som jag bli vältränad, inte det sjuka, inte Spegelflickan. För jag hatar henne, men jag älskar att träna. Jag vill inte bli smal, inte egentligen. Jag vill vara glad. Jag vill att min unge ska ha någon att se upp till, inte ett söndersvultet vrak. Jag vill kunna köpa kläder i en storlek större än 32 utan att gråta, utan att känna att jag är äcklig. Jag vill vara stark och orka saker, kunna leka med fröken utan att bli helt slut efter fem minuter, kunna gå en långpromenad i skogen med min man utan att känna att benen brinner som eld. Jag vill kunna se framgångarna, och glädjas över dem, inte ha ångest över det som inte är perfekt - för det blir aldrig perfekt. Jag vill tycka om min kropp, och förstå vilken fantastisk skapelse den är, och kunna stå upp för det utan att skämmas och känna att jag ljuger. Jag idag kanske Spegelflickan har mycket att säga till om, hon peppar fortfarande alldeles för mycket, men jag kan inte ge upp bara för att något sjukt i mitt huvud tycker det. Jag måste bara öva mig på att vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar