en förmiddag som denna

Än en gång håller vi på att packa ihop en lägenhet i väldans god tid, precis som förra gången. Det känns fasligt tomt när man har fullt med gapande hyllplan överallt, och kassar och lådor längs med väggarna, men å andra sidan gör vi det hellre nu än när Sparv har behagat kika ut. Det börjar bli aningen tight med tid nu, mest eftersom vi bestämt oss för att låsa oss ute från världen, ensamma i vår lilla familj, i en sådär två veckor. Det är inte förrän nu, när insikten om att gå över tiden faktiskt är väldans vanlig har slagit oss, och det bara är en sådär fem veckor kvar tills våran lägenhet ska vara lämnad, som man inser hur lång tid det faktiskt är. Men, det är värt det. På något vis ska det gå att få ihop allting, både flytt och lära-kännande.

Alldeles imorse slogs jag av att det faktiskt är på riktigt. Alltihop är på riktigt, det är inte någon önskedröm, eller knasig fantasi jag kokat ihop under alldeles för många vakna nätter. Vi ska faktiskt bli föräldrar, precis när som helst. Gud har gett oss ansvar för en alldeles riktig liten människa, hur sjukt är inte det? Inte nog med det, vi gifter oss om mindre än två månader. Jag som svurit, dyrt och heligt, på att aldrig ge mig in i det där. Familj. Helt galet. För ett par, tre år sedan fanns det inte på kartan, och nu kan jag inte föreställa mig något annat, och skulle inte byta bort det mot någonting, någonsin.

Så mycket har hänt på så kort tid, så jag kan inte riktigt greppa det. Efter att ha varit sjuk i drygt tolv år, så ska jag på 9-månaders uppföljningskontroll i friskskrivningsprogrammet på Mandometerkliniken om bara ett par veckor. Efter att inte haft en aning om varför jag aldrig blir friskare trots alla tusen behandlingar och försök har de äntligen satt en primärdiagnos. Efter att ha skytt allt vad relationer heter är familj det tryggaste och varmaste jag vet. Efter att ha hållit alla på en armlängs avstånd har jag plötsligt vänner jag litar på. Jag tror att jag börjar lära mig att förstå vad som är fint och viktigt i livet.