en kväll som denna

Vi kom nyss hem från föräldragruppen, och hjälpes vad skönt det var att tänka på annat en stund. Men, med Richard iväg på möte började allt snurra i huvudet igen, och så sitter jag här igen, ensam och arg över att saker och ting måste vara så orättvisa. Arg och ledsen över idioter som inte kan bromsa bilen i tid. Frustrerad och förbannad över att jag inte har samma förutsättningar att bli en bra mamma som någon som är frisk. Rasande och gråtfärdig över att hur mycket jag än slåss för att bli frisk, så biter det sjuka alltid tillbaka, precis hela tiden.

Mer än halva mitt liv har förpestats av sjukdom. Halva mitt liv, det är inte så långt - men samtidigt en evighet. Är det då hemskt av mig att tycka att jag förtjänar att vara frisk? Att jag förtjänar att få vara alldeles vanlig, tänka vanliga tankar, ha vanliga vardagsproblem, vanliga drömmar och vanliga framtidsplaner? Jag har slagits så hårt, och slåss varenda dag, varenda stund, men ändå tycks det onda alltid hinna ikapp. Hur hårt jag än slår och hur snabbt jag än värjer mig så har det trasiga lika snabbt nästlat sig in under huden och bitit tag igen.

Häromsist sa någon till mig att inte såg ett dugg sjuk ut längre, att jag var vacker och om man inte vetat om det hade man inte sett att jag någon gång varit sjuk. Jag borde blivit glad, men istället högg orden som tusen knivar, och jag grät och skrek i timmar efter att vi kom hem. Några dagar senare var det istället snarare tvärt om, någon annan sa till mig att det absolut inte syns att jag ska föda barn om tre veckor utan att det snarare såg ut som att jag bara varit lite slarvig med vilken mat jag stoppat i mig ett tag. Jag skrattade och sa något snabbt tillbaka, kilade hem - och har bara satt min fot utanför ytterdörren när det varit absolut nödvändigt sedan dess. Jag blir helt galen. Jag är inte blind, jag kan se att jag är den smalaste av alla de blivande mammorna i föräldragruppen - fast att jag är den mest gravida av oss allihop - ändå blundar jag varenda gång jag ser min spegelbild reflekteras någonstans för att jag tycker att jag är så äckligt, groteskt tjock. Jag är igång så mycket jag bara orkar, aktiverar mig, pysslar och jobbar, samtidigt kan jag knappt ens förmå mig att duscha utan att Richard peppar mig timmar i förväg, och förklarar om och om igen att jag inte alls är sådär äcklig som jag tror. Det som gör mig räddast och argast av alltihop är frågan jag ställer mig tusen gånger varenda dag; hur ska jag klara att vara mamma när jag är så fruktansvärt egoistisk? Hur ska jag kunna lägga fokus på lille Sparv när allt jag kan tänka på är mina egna brister? När jag ställer frågan högt blir jag oftast bara förlöjligad, och får förklarat för mig att "modersinstinkter, de tar över allt annat" och, "när du väl har ett barn att ta hand om kommer du vara så trött och hungrig att du inte kommer ha ett enda sån't där problem längre". Ett enda sån't där problem. Jag antar att de menar problemen som tagit mer än tolv år av mitt 21åriga liv. Problemen som hur många läkare, behandlare, sköterskor, utredare, psykologer, dietister och alla möjliga andra tagit sig an, men inte kunnat råda bot på. Jag gissar att det är de problemen de menar. De små problemen. Då kan jag bara tacka Gud för Richard, som förstår och hjälper utan att döma. För vår fantastiska nya barnmorska, som sätter sig in i allt krångel och alla diagnoser och försöker förstå och hjälpa till tusen procent, fast att det egentligen inte ingår i hennes jobb. För mödrapsykologen, som förklarar att det är helt okej att vara rädd för att inte älska sitt barn, som hjälper att hitta vägar för att ta sig förbi allt det svåra. För mandometerbehandlare, som ställer upp med matscheman, vägledning, näringsdrycker och tusentals timmar av stöd. Tack Gud, för att jag trots allt det onda är så lyckligt lottad.