en kväll som denna

Jag har det så fantastiskt bra. Jag kan spendera en lördag med att sitta i soffan med min fantastiska man, klappa katten och sticka. Njuta av att kunna göra amerikanska pannkakor till frukost mitt i veckan, och skrabbelucker till helgen för att kunna toppa det. Baka lyxkladdkaka, gå runt i pjamas och inte fixa håret på en hel dag, bara för att det gör mig glad, och är trevligt. Jag hade inte behövt reflektera över en enda tråkighet alls, om jag inte ville. Fast riktigt så fungerar inte jag. Nog för att jag tar vara på all den där vardagslyxen, och njuter av den till fulla drag, men tråkigheter, de kan jag inte riktigt se förbi. Tidigare idag skrev jag om aktionen driven av Hanna Fridén mot en mobbningssajt, som trots reaktioner och anmälningar fortsätter sprida sin skit, som fortsätter att göra människor trasiga. Det gör så ont i mig, i varenda millimeter av själen, att veta att det håller på precis hela tiden, och att även om vi slåss på en front, så frodas det elaka på en annan.

Jag är inte mer än tjugoett, men har redan hunnit jobba under ett helt gäng år, närmare bestämt en sådär sex-sju stycken, och ända sedan dag ett har nästan alla jobb och uppdrag jag haft kretsat kring barn och ungdomar. Jag kan inte föreställa mig något mer givande än det, och jag vill inte för en sekund jobba med något annat, men samtidigt som det ger mig så mycket glädje, så gör det så ont i mig. Varenda dag möts jag av barn och unga som slåss mot trakasserier och mobbning, framför allt på internet, och jag tänker att jag måste haft det väldigt mycket lättare än dem när jag var yngre. Nog för att barn och ungdomar alltid varit elaka mot varandra, men när jag var yngre åkte man på skit i skolan, kanske på någon träning eller så, men man hade i alla fall fristäder. Hemma, när man var på semester, i "sitt eget gäng" och så vidare. Jag är uppvuxen samtidigt som internet, när jag var tolv var det knappt att vi kunde spela onlinespel utan att datorn hängde sig, ytterst få hade mobiltelefon, och de som hade det kunde knappt använda den. Tolvåringarna jag jobbar med idag har telefoner mer high-tech än min (och jag tycker ändå om teknik), spenderar minst lika mycket tid på olika communitysajter som de spenderar i skolan, och smsar slut på sina 3000 fria sms på bara några dagar. Helt plötsligt finns det inte en enda fristad längre. När jag var i bråk med tjejerna i klassen kunde jag gå hem, sätta mig och läsa en bok eller pyssla och inte behöva tänka på det förrän dagen efter - när det oftast gått över av sig självt. När Lina i sjunde klass gör något fel plingar hennes telefon och facebook var tredje minut med ett nytt kränk, med något nytt som gör ont - och inte katten går någonting över av sig självt när det aldrig blir en tyst sekund att tänka på något annat.

Det är lättare att än någonsin att vara elak, och då måste man aktivt slåss mycket hårdare för att den goda, snälla sidan ska vinna. För jo, det är faktiskt så enkelt. Det finns ont och gott. Varje dag ställs du och jag inför tusen val, där det finns en ond och en god sida, ibland lättare och ibland svårare att urskilja, men de finns där, och vi måste göra allt vi kan för att välja rätt. Även fast det kan vara, och oftast är, ganska jobbigt, så måste vi försöka så mycket vi kan att välja rätt - alltid.