Idag är en sån där dag när jag längtar tillbaka till Trollhättan, till livet vi hade förut. Hur vi jag och Catja lånar en bil, åker till gården i Velanda, sticker vidare till Robert och är fyllechaffisar från Lipz. Jag saknar att sitta hemma i Johannas kök och prata om livets stora och små ting, och att promenera fram och tillbaka längs Velandas gator. Sitta på Christoffers veranda med en öl och gamla gänget, hitta sitt sommarragg och sedan ta ett nattdopp i Vårhaga. Idag är en sån där dag när jag är lite deppig för att livet har kommit ikapp oss och vi har vuxit ifrån allt det där. Vi har liksom gått och blivit Trollhättans förlorade själar, och nattens gator är återigen säkrade från vår närvaro. Alla de där nätterna och kaffepauserna när vi pratade om vad vi skulle göra när vi blev stora, alla drömmar och funderingar, och nu lever vi dem. När gick vi över gränsen? Vi kan ju knappast ha hunnit bli vuxna, men ändå gör vi allt det där vi skulle göra när vi blev stora. Kanske kan sommaren bli en tillflykt tillbaka till de sista åren, men på något vis kommer vi inte tillbaka. Jobb och semestrar måste pusslas ihop, sambos och flickvänner ska introduceras, nya föräldrar och nygifta ska gratuleras, och på något vis måste vi komma ikapp varandra.
Jag är egentligen inte ledsen för all förändring, för att vi växer upp, egentligen älskar jag det av själ och hjärta, men just idag hade det varit skönt att komma tillbaka till någonting som är så enkelt att vi inte ens behöver tänka. Jag älskar mitt liv som det ser ut nu, och vi har inte vuxit ifrån varandra, vi har bara vuxit ikapp livet, men just idag, just ikväll hade det varit skönt att vara ansvarslös. Det hade varit enkelt att bara vara tonåring och sjunga sommarens glömda ballader ut i natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar