Life is strange & atomer

För att helt kort sammanfatta det senaste dygnet har jag sovit i enhörningspjamas, sjungit sånger jag inte klarade av, varit prydd av atom-örhängen (och tillverkat desamma) och nörd-snackat inne på GameStop. Jag har införskaffat en smyckesställning (till...) som min man kommenterade med att fråga om den var till mina dockkläder. Jag har förberett mig inför redovisningsseminariet imorgon som jag för övrigt är scared shitless inför - och sist och det finaste av allt ihop - Jag har spelat första episoden av Life Is Strange.

Jag hoppas jag tar mig i kragen och skriver mer utförlig en dag när jag inte fortfarande är efter-influensa-matt och kanske inte fullt så nervös inför morgondagens skola - för det här är det bästa jag spelat på länge, och jag vill verkligen dela det med er! Men, några snabba intryck såhär direkt efter att jag stängt ner eftertexterna. (Vet du inte vad Life Is Strange är för spel, stanna här och vänta tills jag tar mig i kragen och skriver det där ordentliga inlägget. Annars kan du fortsätta.)

Okej, så episod-upplägget får mycket kritik - men för mig som småbarnsmamma och adhdunge med alldeles för många bollar i luften är det perfekt. Missförstå mig rätt, jag är också skeptiskt till att Telltale ständiga håller mig i väntan på nya avsnitt - men so far ser det ut som att Square Enix lärt sig av deras misstag och håller ett fast schema. Helst skulle jag också sitta 30 timmar på en helg och pressa mig igenom en bra historia, men Jael tycker inte det är så roligt - med andra ord är episoduppdelningen oerhört praktisk. 'Nuff om episod, ni fattar grejen - jag är positiv. Life is Strange nu då.

First of all, jag älskar generellt ett spel där huvudkaraktären inte är en steroidsprängd dude-bro, men här är hon dessutom en nördig, blyg alldeles vanlig brud som lika väl kunde varit någon jag känner, och jag älskar henne redan. Grafiskt är det inte det snyggaste jag sett, men absolut välgjort och snyggt - bildspråker tilltalar mig och framför allt; musiksättningen är a-ma-zing. Ja, jag vågar mig på det uttrycket. Samma indieband som strömmar ur mina högtalare bildar ljudmattan som får helheltsintrycket att kännas som en dramafilm. Ni fattar grejen, jag gillar Life is Strange. Men å andra sidan, vill någon ragga upp mig är José Gonzales "Crosses" låten att göra det till, så de vann mig oförskämt lätt. Så, på det stora hela - det är alltid svårt att bedöma en serie efter piloten, men jag har sjukt höga förhoppningar. Uppdateringar om LiS är att vänta!