om att vara stolt över sina håriga ben, och raka dem och vara lika stolt.

Häromdagen pratade jag med en vän, om ditt och datt, men fastnade efter en stund i det ständigt aktuella ämnet att vara eller icke vara en pälsboll. Min vän hade kikat igenom min gedigna blogg-läslista, och fastnat hos (den enligt mig dunderfantastiska) Lady Dahmer. Där hade hon spenderat en lång, lång stund, med att fundera över diverse saker, men fastnat i den där pälsbolls-frågan som senare togs upp på min soffa igen. Vi tjafsade ett bra tag, och min vän kunde inte för allt i världen förstå hur en i övrigt synbart vettig kvinna skulle vilja "se ut som en man", medan jag tyckte att det var något av det självklaraste i världen. Efter en bra stunds diskuterande, som tagit en sväng runt Melodifestivalen, cancerbehandlingar och Emochan (I know, det var helt crazy!) kom argumentet som brukar möta mig varje gång debatten kommer upp - "Men du då, det enda håret på hela din kropp sitter ju på ditt huvud!".

Okej, för det första är det inte riktigt sant, men jag förstår poängen för det är inte långt därifrån. Det där gör mig alltid så arg, det är som att försöka säga att feminism sitter i håren på benen. Försvinner de små stråna, då är man kvinnohatare igen. Allvarligt talat, väx upp! Det bästa jag vet är när min man lite förstrött drar sina fingertoppar längs med mina ben när vi sitter i soffan och slötittar på någon bra film, och de är alldeles lena och mjuka. Det är jag som vill ha det så, inte han. Orkar jag sen inte hålla stråna borta, då är det ingen fara på taket, men när de väl försvinner igen är det så där lent och skönt igen. Under armarna ska vi inte ens tala om, jag får svettfläckar på tröjan efter tre minuter om jag inte rakar mig där, och jag föredrar faktiskt att det tar några minuter längre än så. Jag vill inte vara som en man, jag vill ha valfriheten att välja. Jag beundrar inte människor som är obstinata, det är inte ett dugg svårt att vara, utan jag beundrar människor som tänker, som vet vad de tror på och står upp för det. Jag beundrar människor som är modiga nog att välja.

Jag önskar mig att alla kunde välja, i vilken fråga vi än pratar om. Väljer en kvinna att aldrig mer ta bort håren på benen, gärna för mig, men det måste vara precis lika okej för en man att raka sig under armarna för att han är obekväm med sina svettfläckar. Vill jag gå runt i klänningar nästan varenda dag, baka mitt eget bröd och exprimentera med safttillverkning, så gör det mig inte ett dugg mindre feministisk. Vi är så låsta i alla fåniga roller, det borde inte vara det minsta uppseendeväckande med dagisfröken med hår som går att fläta under armarna, eller en takläggare vars fru drar sina fingertoppar på hans lena ben när han kommer hem på kvällen, snarare borde vi le i tacksamhet över möjligheten att välja det som gör oss lyckliga, för den finns faktiskt där - om man bara sträcker ut handen och fångar den.

Min dotter ligger bredvid mig i soffan, snart två månader gammal i rutig klänning och med sin hemmavirkade snuttefilts-kanin under armen, alldeles omedveten om alla våra dumma ideal. Vissa dagar oroar jag mig för hur jag ska kunna lära henne vad som är bra och sunt, men andra dagar, som idag, så tänker jag att det räcker att låta henne lära mig. Det kvittar hur många fina mjukisdjur man fått i presenter, och vem man fått dem av, för ifall man blir lycklig av en ful, hemmavirkad liten kanin, då är det klart att det är den man ska sova middag tillsammans med.