när det gör ont i själen, då kan man pyssla.

Förstår inte varför jag är så himla lack hela tiden. Jag har en fantastiskt man, och om möjligt en än mer fantastisk dotter att leva tillsammans med. Vi har ett hem där vi trivs, helt okej med pengar och tar vara på varje sekund Gud ger oss, på ett eller annat sätt. Ändå blir jag så ledsen och arg hela tiden. Läkarna tror inte på mig, och än en gång tycks jag falla mellan stolarna bara för att jag är rädd, för att hela min talförmåga, mitt kroppsspråk och varenda millimeter av min själ låser sig till tystnad så fort jag träffar någon jag inte känner, någon jag inte litar på. Jag försöker sköta mig, äta lagom i mängd till träningen, inte göra saker bara för att trösta mig och döva ångesten, men det är så svårt. Jag övar och övar, ändå kommer jag på mig själv med att gå alldeles för många timmar utan en smula mat, kommer på mig själv med att få dåligt samvete för att jag tar en vilodag och än mer för vilohelgen. Jag tröstar mig med pyssel och stundtals shopping, som i sig inte är något vidare skadligt, men när det är för att slippa känna, då kunde det lika gärna varit vilken drog som helst. Men jag övar. Jag ska komma frisk och stark ut på andra sidan, framför allt tänker jag vara stolt över mig själv. Jag tänker lära mig vara nöjd med det som är jag.

En fin sak är när man möts av pepp från en av sina finaste vänner, när hon egentligen inte ens hade menat att skicka det. Då blir det lite lättare att ta på sig träningkläderna igen, och göra något bra istället för destruktivt. Då kan man titta på sina senaste pyssel och tänka, att det är fantastiskt att ett hysteriskt adhd-utspel kan resultera i så många fina kläder till sin älskade dotter. Då kan man tänka att det är faktiskt inte bara för min egen skull jag måste fixa detta, det är för min familj, för oss alla tre, för annars kommer vi aldrig orka, och något annan anledning av den - det kommer jag aldrig behöva.