onsdag 20 juni 2012

en dag som denna

Äntligen färdiginflyttade, Richard gör sin första arbetsdag, Jael myser efter sin tupplur, kattungarna piper efter mamma Katt i kartongen bredvid soffan och jag sitter och pysslar med alla tråk-grejer som flytt till ny kommun innebär, typ byta vårdcentral och prata med försäkringskassan och sånt.

Det närmar sig bröllop och barnvälsignelse, närmare bestämt 10 dagar kvar, men det upptar förvånansvärt lite av våra dagar. Naturligtvis tar Jael upp den större delen av vår tid, men att titta på de nu fem dagar gamla kattungarna, inreda, hjälpa Richard lära känna den nya stan, pyssla och bara vara familj tar väldigt mycket mer än bröllopsfixet. Igår gav vi oss på att promenera en och en halv mil, varav en tredjedel av promenaden gick längs med en bergvägg, så nu har vi lärt oss att bergklättring med barnvagn är fruktansvärt jobbigt och svårt, men fasligt roligt! Vi pysslar och gör i ordning både nya och gamla inredningsdetaljer för att det ska kännas som att de är gjorda för att bo här, och inte i Karlsborg. Ett nytt avlastningsbord har det blivit, ett gäng nya lampor har blivit klara, vårt nyckelskåp har bytt karaktär och nästa projekt på listan är en dörrstopp och en lampa av ett par gamla skor. Trots fullt upp tar tjockhetstankarna upp alldeles för mycket tid fortfarande, men det börjar bli bättre igen. Till och med så bra för övrigt, att jag klarar av att träna, inte för att gå ner i vikt, utan för att försöka få upp styrkan jag tappat under de senaste nio månaderna! Stor lycka kan jag avslöja, minsta framsteg är värt att fira. Det är tur att jag har en så fin nästan-man som hjälper mig att tänka på annat, och pratar rätt mig när det skruttiga tar över. Det i kombination med att använda kostschemat de jobbigaste dagarna fungerar bättre än jag vågat hoppas på, och för första gången på länge vågar jag tänka att jag nog klarar årets mål, att kunna vara med på ett foto och känna att jag är fin. Det vore första gången sedan jag var liten, och jag längtarlängtarlängtar efter att få känna hur det känns!
Agnes och Linnéa hälsade på och hjälpte till att packa upp.

Helt plötsligt blev vi en storfamilj!


Idag kommer Alida för att klippa karln,
så han blir sådär dödensnygg igen.

& jag älskar dem så att det gör alldeles ont.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar