Jag är så lyckligt lottad, ändå har jag inte vett nog i skallen att vara glad och uppskatta det. Istället blir jag gnällig, ledsen och arg, utan att jag egentligen har någon rätt till det alls. Då är det extra tur att jag har en så förstående och bra man, och en ännu mer förstående och bra Gud. Och en mysig mjukisdress och eftermiddagspass på jobbet.
måndag 6 februari 2012
en dag som denna
Jag förstår inte hur jag kunde jobba så mycket förut. Nu är jag helt slutkörd efter en vanlig arbetsdag, som dessutom inte innehöll några större uppgifter. Förstår inte hur Richard kunde stå ut med mig förut. Jag jobbar bara halvtid numera, ändå ses vi mer sovande än vakna - fast att vi så ofta det passar hjälper till på varandras jobb. Inte ens de helt lediga dagarna är jag riktigt närvarande, och det gör det ju inte ett dugg bättre. Något jag faktiskt förstår är att alla blir så trötta på mig, att vänner och familj väljer att hålla sig borta. Allvarligt talat är det faktiskt ganska skönt, det tär så mycket de där gångerna jag försöker låtsas att jag orkar, de gångerna jag låtsas att allt är som det brukar. Det var längesen det var som det brukar, kanske blir det inte så igen, det kan man inte så noga veta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nä amelie, det här måste jag ändå säga är ett klag utan anledning. Det finns ingen som är perfekt, som lever ett perfekt liv med hur mycket tid o ork som helst. Även om många andra verkar ha det smärre bra, typ underbaraclara eller nån annan supperduktig, så är det inte så. Och att du dessutom är gravid gör ju allting mycket mer energikrävande. Så jag tycker du ska ge lite credd till dig själv som jobbar, ska ha barn, pysslar och går på gudstjänst. Jag gör INENTING av det där. Som din vän tänker jag säga sluuta tänka sådär, och hoppas inte du tar illa upp <3 (eller kanske lite lagom illa upp, som man gör av vänners ord) Tänk allt fint du har i ditt liv. Superwoman är ingen bästevänn jag önskar mig ändå, så det behöver du inte sikta på ;)
SvaraRaderajag älskar dig, kämpa på!