en förmiddag som denna

När ingenting fungerar, då får man tycka synd om sig själv. Jag är trött på allt illamående, trött på att aldrig få sova, trött på att vara gråtig, trött på alla anfall, trött på näringsdrycker och medicier, trött på allt krångel. Då får man se på Hart of Dixie och Gilmore Girls, äta pastejsmörgåsar och dricka smoothie. Då får man gå runt i pjamas ända fram till eftermiddagen, sms-terrorisera sin man som man saknar som en tok, sitta invirad i ett stort täcke och gnällagnällagnälla. Jag är bara så trött. Ibland önskar jag att jag bara kunde åka iväg, åka långt långt bort, till någonstans där jag inte känner någon, bara skriva och bara vara, ensam. Jag tycker om ensam, tycker om och hatar att vara ensam. Jag vet att det inte är någon idé, det är aldrig någon idé att lämna sina problem hemma och åka vidare, på samma sätt som det inte är någon idé att flytta ifrån dem innan man är klar med dem. Men, det är så mycket lättare, i alla fall just då. Jag förstår inte varför allting måste vara så mycket svårare vid jul. Jag är bara så trött.