tisdag 29 november 2011

en morgon som denna

Jag drömde om dig inatt. Eller, drömde förresten, det var så verkligt att du lika gärna kunde varit där på riktigt. I bilen satt jag och funderade på vad jag tror på, och att det vore ett mirakel om du verkligen var där. Men jag tror ju på mirakel, så det måste varit du, du och Gud.

Har du det bra hemma hos honom? Jag gissar att du har det, så jag hoppas du inte besöker oss här varenda natt, njut istället, så njuter vi tillsammans när jag kommer fram. Men tack för inatt, du är den bästa. Det borde vara jag som tröstar dig, som håller om dig och säger att allt ska bli bra, men nej, det är du som bär mig. Jag vaknade på morgonen, för första gången på månader, utvilad och utan ångest. Det var din förtjänst. Jag var inte ens rädd. Det var du, du och Gud.

Jag saknar dig, önskar att jag skulle vakna upp snart och se att allt bara var en hemsk dröm, att jag kunde ringa dig så vi kan ta den där fikan vi pratade om, på en plats utan speglar. Du var så vacker inatt, så vacker som du alltid varit, men aldrig sett. Det är konstigt att vi alltid säger samma saker till varandra, men aldrig lyssnar. Dessa förbannade speglar, vi borde aldrig fått se dem. Du är den finaste jag vet, jag längtar efter dig så mycket så mycket. Vi skulle ju slåss tillsammans, men så vann det svarta och lämnade mig ensam kvar.

Ensam, trodde jag, men så kom du. Du och Gud, och då är man inte ensam. Du är så vacker, och aldrig ska vi lämna varandra ensamma mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar