en förmiddag som denna

Om någon minut eller två bär det av mot kontoret, men innan dess, några funderingar. I högtalarna rullar konsten att överleva, och vi har tillbringat morgonen med att fundera över hösten, skicka iväg ett par renskrivna arbetsansökningar och Richard har roat sig med att reta mig för att jag är så babysjuk så jag tror jag blir galen. Inte riktigt, men ändå, licentia poetica.

När jag stod i duschen förut slogs jag av en tanke. Om något år eller två, om jag fortfarande skriver här, då kommer jag reflektera över mitt liv som militärhustru. Galet. Inte det att jag inte vill, men det är det sista jag hade väntat mig av mig själv, och troligtvis det sista många andra hade gissat på också. Pacifisten som aldrig skulle gifta sig, det är jag det. Rättelse, var. Det är knasigt vad mycket som hänt på bara ett par år. Jag kanske har växt upp lite trots allt.